• Universitetens framtid – en dystopi?

    På sistone har det diskuterats flitigt om universitetens framtid, speciellt med tanke på att det statliga bidraget minskar och universiteten i allt högre grad förväntas inhämta extern finansiering genom projekt och donationer. Aktuellt just nu är det nya regeringsprogrammet som lett till protester och en inte obefogad oro för framtiden. Utbildningssektorn ska spara 600 miljoner och bl.a. universitetsindexet ska frysas. Det betyder kännbara sparåtgärder för samtliga finländska universitet. Detta leder onekligen till farhågor och osäkerhet om hur framtiden ser ut.

    Oroande är att konstvetenskap inte längre finns med på den av undervisningsministeriet utarbetade listan över de ämnen i vilka universiteten är skyldiga att meddela undervisning. Detta gäller samtliga universitet i landet. På listan finns bara ämnen som är så kallade ”skolämnen”, och frågan är om man vid universiteten i framtiden ska utbilda enbart lärare för grundskolans och andra stadiets behov. Konstvetenskapens akademiska framtid ligger alltså i vågskålen. Men vem skulle då överta utbildningen av kompetenser inom vår bransch? Ett sannolikt scenario – ifall universitetsutbildning i konstvetenskap (i värsta fall) inte längre ska förmedlas i framtiden – är att utbildningsansvaret flyttar över på yrkeshögskolorna, som redan nu konkurrerar med undervisning i bl.a. kulturledarskap.

    Universitetsutbildningen ger en bred bas för kritiskt tänkande individer som efter avlagd examen ska ha kompetens att fungera ute i samhället; en konstvetenskaplig utbildning leder till arbetsmöjligheter inom ett flertal olika instanser inom kultursektorn, såsom museer och gallerier, eller inom kulturrelaterade projekt mm. En konstvetare kan även välja den akademiska banan och bli heltidsforskare eller undervisande personal vid universitetet (som förväntas forska vid sidan av andra uppgifter).

    Samtidigt talas det inom universiteten om sammanslagningar av olika huvudämneshelheter och breda kandidatutbildningar, vilket leder till att det är svårt att avgöra var det slutliga ansvaret för att utbilda just konstvetare ligger. Detta leder också till att de studerandes ämnesidentitet minskar; förslaget är att specialisering ska ske först på magisternivå. Var ligger utbildningsansvaret i en sådan situation? Som det ser ut nu kommer utbildningen på alla områden inom kort att se helt annorlunda ut.

    Målsättningen för den breda kandidatexamen är att den ska vara tillräcklig för anställbarhet. Men innebär en sådan examen verkligen att de studerande får tillräckliga kunskaper och färdigheter för att kunna antällas inom de sektorer som kräver kompetens i just konstvetenskap? Därtill efterfrågar de flesta instanser inte kandidater utan magistrar, något som rimmar illa med förslaget att man i framtiden ska utbilda färre magistrar. Den minskningen påverkar också universitetens finansiering i negativ rikting, eftersom en magister ger mer klirr i universitets kassa än en kandidat. Det är således ”lönsamt” för Staten att förespråka en minskad utbildning av magistrar. En logisk bieffekt är att underlaget för rekrytering av forskare till universiteten minskar. Detta alltså samtidigt som både statliga och privata forskningsanslag minskar. Forskarbanan blir alltså ekonomiskt sett en alltmer riskabel framtidssatsning.

    Till detta kommer trycket på universiteten att införa tenure track-systemet för besättande av professurer. Det betyder i praktiken att man inte längre blir utsedd till professor enligt nuvarande praxis, utan att man väljer en professorsaspirant på viss tid (4 år), under vilken ”professorn” förväntas införskaffa både extern finansiering och publicera ett större antal artiklar i tidskrifter som klassificeras på högsta möjliga nivå i JUFO-systemet, helst i internationella tidskrifter. Om professorskandidaten under sin tenure inte lever upp till förväntningarna är det tack och adjö; bollen går vidare till nästa kandidat. Hur detta ska fungera i praktiken vid små ämnen som konstvetenskap förblir oklart.

    Professorskandidaten förväntas skaffa extern finansiering, från t.ex. Finlands Akademi, Tekes eller ERC, vilken är en stor inkomstkälla för universiteten pga. de höga overhead-kostnader som följer med projekten och som kommer hemuniversitetet till fromma. För att minska det ekonomiska underskott som universiteten årligen kämpar med är detta en livsviktig inkomstkälla. Om den externa finansieringen uteblir blir det underskott, och då sneglar man lätt på de ämnen som inte levt upp till kraven – eller inte finns med på undervisningsministeriets ovan nämnda lista. Universitetens villkor börjar alltmer utformas som affärslivets, de är mer karriärinriktade och inskränker i många avseenden på den akademiska friheten. Denna frihet, som hittills utgjort kärnan i universitens och forskarens identitet, vill man nu ersätta med ”strategiska styrkeområden”. Men får konstvetenskapen plats i dem? Det ansvaret ska i framtiden axlas av bl.a. tenure-track-professorn.

    Alla dessa förändringar kommer tvivelsutan att i grunden påverka universitetens verksamhet. Politikernas syn på universiteten som isolerade och sinsemellan konkurrerande affärsenheter mal sakta men säkert sönder den gränslösa akademiska gemenskap som legat till grund för det nordiska och finländska samhällsbygget. Ett talande exempel är den redan tidigare genomförda reformen gällande finansieringen av doktorandskolor, som i ett slag tillintetgjorde samarbete över universitetsgränserna.

    Avslutningsvis är det också viktigt att tänka på landets två officiella språk: finska och svenska. Internationalisering premieras och engelska är kommunikationsspråket både då det gäller projektansökningar och publicerade artiklar. På sikt kommer detta naturligtvis att utarma både det svenska och det finska forskningsspråket, eftersom man inte uppmuntras skriva på sitt modersmål. Som motvikt har vi emellertid tidskrifter som – riktad speciellt till forskare i början av sin karriär men även till mer rutinerade skribenter – som erbjuder en tvåspråkig, fri publiceringskanal för aktuell konstvetenskaplig forskning. TAHITIs agenda är speciellt viktigt för att forskningsterminologi och -begrepp ska kunna utvecklas på landets båda modersmål. Låt oss därför uppmuntra publicering i tidskriften, inte minst som en protest mot de planer som nu smids i undervisningsministeriet och i universitetsvärlden i övrigt!

     

    Pargas den 9 juni 2015

    Marie-Sofie Lundström