Helig hand med världslig prestige: ett martyrsrelikvarium med ett donatorsvapen

Ett av de få bevarade armrelikvarierna i Norden finns i Nationalmuseet i Köpenhamn.[1] Armen är skulpterad av ek och innehåller en relik av de tiotusen martyrerna. I stället för hänvisningar till helgonikonografi bär den målade träytan en symbol av världslig makt. I artikeln gör jag ett förslag om vem den möjliga ägaren till föremålet var. Jag presenterar även en tolkning av föremålets betydelse för honom.

Ett armrelikvarium är ett helgons fristående hand, en skulptur och relikernas värdefulla gömma. Det har makten att peka och välsigna, ansvaret att skydda de heliga relikerna och äran att visa skulptörens skicklighet. Vanligen är de i naturlig storlek och gjorda av trä, med eller utan ett yttre skikt av guld eller silver. I Norden har armrelikvarierna blivit sällsynta, i likhet med andra typer av relikvarier sedan reformationen. Vi har endast fyra armrelikvarier kvar: två av dem finns i Sverige (Historiska museet), två i Danmark (Nationalmuseet i Köpenhamn). Tre av dem kan med en viss grad av säkerhet förknippas med lokala nordiska helgon: de två svenska armarna anknyts till två svenska helgon, visionären S:ta Birgitta och biskopen S:t Eskil[2], och den tredje har länge associerats med den norska martyrkungen S:t Olav[3].

Det fjärde armrelikvariet har en annorlunda kultbakgrund. Trots att alla fyra heliga händer uppfyllde en liknande funktion i den medeltida helgonkulten, anser jag ändå att varje relikvarium representerar en särskild aspekt av traditionen. Den fjärde armen diskuteras nedan. Den verkar framför allt ha haft en privat, till och med något världslig betydelse för sin ägare eller donator.

Armrelikvarium av ek med en relik av de tiotusen riddarna, 1400–1500-tal. Nationalmuseet, Köpenhamn.

 

På bilden ser vi en träskulptur föreställande en arm och hand. Armen är ett relikvarium av okänd proveniens. Eventuellt – av yttre detaljer att döma – har den stått på altaret i en dansk kyrka på 1400- eller 1500-talet, möjligen i Skåne eller på Gotland, som under denna tid tillhörde Danmark. Jag diskuterar den möjliga proveniensen i detalj nedan. Relikvariet nämns inte i bevarade medeltida dokument, vilket i och för sig är typiskt: det finns hundratals förlorade relikvarier från nordiska kyrkor som nämns i medeltida reliklistor och motsvarande dokument, medan de få bevarade relikvarierna inte verkar vara antecknade i något bevarat manuskript.[4]

Nuförtiden finns den heliga träarmen i Nationalmuseet i Köpenhamn, där den ingår i den permanenta utställningen, men den har inte varit föremål för vidare forskning. Redan i en av de första guideböckerna om museet (som då ännu hette Det Kongelige Museum for Nordiske Oldsager) har armen blivit utvald av författaren, arkeolog J. J. A. Worsaae, bland de föremål som presenteras i teckningar. I den noggranna kopparsticksteckningen av Magnus Petersen ser armen likadan ut som den gör i dag.[5]

Armens tidigare historia är okänd, men fram till året 1825 har den funnits i den kungliga Kunstkammer-samlingen, som detta år införlivades i Nationalmuseet. Själva Kunstkammer-samlingen stiftades av kung Frederik den tredje i mitten av 1600-talet. Där figurerade dansk kyrkokonst från den katolska perioden som ett av kungens intresseområden, och denna epok representerades bland annat av armrelikvariet.[6] Vid denna tid hade relikerna och relikvarierna redan varit borttagna ur danska kyrkor i hundra år, sedan reformationen. Numera är relikvarier i alla former tämligen sällsynta i Norden, och träarmen är den enda av sitt slag (ett armrelikvarium av trä) i danska museisamlingar. I europeiska katolska kyrkor och museer är liknande föremål dock inte helt ovanliga, och det var de inte heller i medeltidens Danmark.

Stilistiskt är träarmen den enklaste av de fyra nordiska helgonarmarna, minst dekorerad. Två saker skiljer åt träarmen från de andra tre nordiska armrelikvarierna. De andra har en yta av ädelmetall, medan armen ifråga är skulpterad av trä och målad i metallfärg. Det mest egendomliga med träarmen – i jämförelse med de tre andra – är att det går att diskutera, om inte identifiera, relikvariets donator eller ägare.

“Brachium” i ord och form

Armen är snidad av ek och har varit målad, men en stor del av målningen har nötts ut. Som de flesta armrelikvarier, föreställer relikvariet den högra handen. Handen är bar, utan handske, ringar eller andra detaljer. Även ärmen är enkel, utan imitationer av textila mönster eller veck i tyget, bara två knappar vid handleden, där man skönjer en åtsittande inre ärm. Formen och proportionerna är relativt realistiska. Höjden är 61 cm, vilket betyder att armen har ganska naturtrogna mått.

De dominerande färgerna på relikvariet är silver och guld, som om man ville imitera ett relikvarium av ädelmetall. Handen och ärmen är silverfärgade med gulddetaljer runt reliknischen (se nedan) och handleden. I princip vore det möjligt att relikvariet ursprungligen haft ett yttre hölje av silver – metallrelikvarierna är ju oftast byggda på en inre struktur av trä, och i sådana fall är trästrukturen vanligen lika väl skulpterad som den yttersta metallytan. Att armen är målad med färger som imiterar metaller talar nog för den första tolkningen, med andra ord för viljan att imitera ett metallföremål som man inte hade tillgång till. I böckerna om medeltidens kyrkokonst får de präktigaste föremålen med dyraste material mest uppmärksamhet. Detta kan skapa ett vilseledande intryck av att kyrkans visuella kultur under medeltiden enbart var lyx och glans. Så var det inte, trots att det låg i kyrkornas intresse att pryda sina utrymmen och sina kultföremål, även relikvarier, med det finaste och dyraste som fanns till hands.

Armen står på en flat, sexkantig bas, som den har fästs vid med två stora nitar. Basen är röd med blå kanter. Stödd av basen har relikvariet, precis som andra dylika relikvarier, kunnat stå upprätt på altaret, pekande mot himmelriket. Detta är dock inte relikvariets enda eller viktigaste position. Som konstvetaren Cynthia Hahn har påpekat, användes armrelikvarierna för att välsigna. Detta förefaller som om skulptörerna beaktade detta. På de flesta armrelikvarierna sitter ärmen inte som den skulle göra i en upprätt arm i verkligheten. I stället hänger den på ena sidan, i en position som är naturlig om man har sträckt armen vågrätt, som man gjorde för att välsigna.[7]

På framsidan av armen finns en vertikal nisch för reliker. Nischen är lång, nästan lika lång som själva armen, och dess insida är målad röd, vilket är typiskt för utrymmen som är menade för reliker[8]. Numera är den öppen, och det är svårt att säga hur den har varit täckt. Antingen har den haft ett slags dörr i samma träslag, så att man har kunnat öppna den och visa reliken på vissa festdagar, eller så har reliken hela tiden varit synlig genom ett glasfönster eller masverk. Det finns små tecken som tyder på att det existerat en dörr eller ett lock: fyra små nitar och två nithål innanför nischens kant finns kvar. Då det på 1200-talet blev viktigt att se reliken utan att öppna relikvariet, var de första kristallfönstren runda, linsformade och relativt små. På 1400-talet var det redan möjligt att förse relikvarierna med större fönster eller att tillverka dem helt och hållet av kristall. Med masverk eller en gångjärnsförsedd dörr kunde reliken också bli synlig utan dyr kristall. Om det danska armrelikvariet haft en yttre yta av silver, skulle kristall- eller glasfönstret ha varit fäst vid denna. Det är, som sagt, dock inte sannolikt.

Inne i relikvariet finns fortfarande en relik. Möjligheten att reliken inte ursprungligen hör ihop med just detta relikvarium kan inte uteslutas, eftersom byten mellan olika relikvarier var förekommande, men åtminstone passar nischens och relikens proportioner utmärkt ihop med varandra. Att reliken och relikvariet har överlevt tillsammans ända till våra dagar är ytterst ovanligt i nordiska sammanhang. Detta tyder på att dörren eller locket på reliknischen torde ha försvunnit i ett relativt sent skede i föremålets historia, kanske först efter att relikvariet hamnat i den kungliga samlingen. Locket kunde till exempel ha brutits då man har försökt öppna det för att utforska innehållet.

Reliken är insvept och insydd i tunt sidentyg och försedd med en authentica, pergamentsremsan som konstaterar att det är frågan om ett armben av en av de tiotusen martyrerna. ”Hic habet(ur) b(ra)chiu(m) unius militis de x milia milit(um).” Något brachium är benet i sidenförpackningen dock inte – i stället är det os femoris, ett lårben. Åtminstone i sitt nutida skick lämnar både sidenhöljet och det långa fönstret benets form tydligt synlig. Hur har detta eventuellt påverkat åskådarnas respons, när de flesta har kunnat se att benet inte hade något med armar att göra? Möjligen har relikvariets form och den också synligt placerade authentica-texten varit tillräckligt övertygande. Det som väger tyngre än benets biologiska definition är rollen det har fått. När reliken har förklarats som brachium både i ord och i skulptur, blir den också brachium ur relikkultens synvinkel.

I relikvariernas konsthistoria har man länge upprepat och tagit för givet antagandet att kroppsdelsformade relikvarier med sin form representerar sitt innehåll. Cynthia Hahn har visat att faktorerna bakom relikvariernas former är mer komplicerade[9]. Både medeltida dokument och själva de bevarade föremålen visar att armrelikvarier, till exempel, inte innehåller armben, eller gör det ganska sällan. Här stämmer trots allt det intentionella innehållet med formen. Reliken är en arm, eller i det här fallet representerar en arm, och relikvariet rekonstruerar armens form. Då man kunde se texten och benet genom ett fönster, blev sambandet tydligt.

Stilmässigt är relikvariet enkelt, med få detaljer och smala, realistiska, men smått förenklade former. Föremålet kan vara av nordiskt ursprung, men det kunde även lätt härstämma från centrala Europa, särskilt Kölnområdet. Det fanns flera viktiga centra för träskulptur överallt i Centraleuropa, men Köln var praktiskt taget centrum för produktionen av huvud- och armrelikvarier (av trä, men även metall), vilket hade att göra med den blomstrande handeln och exporten av reliker av de elvatusen jungfrurna och andra helgon, liksom de tiotusen martyrerna.

Tiotusen riddare – från Araratberget till Europa och Norden

De tiotusen martyrerna var följeslagare till Sankt Acacius, som led martyrdöden på Araratberget år 311: det var frågan om en kristen armé som kämpade och dog en smärtsam död för sin tros skull. Legenden om S:t Acacius utvecklades på 1100-talet, och den baserar sig möjligen på en äldre legend om en armé av kristna martyrer, det vill säga historien om S:t Mauritius med den thebanska legionen.[10] Ofta kallas S:t Acacius martyrgrupp även för tiotusen riddare eller soldater, precis som det danska relikvariets authentica anger.

S:t Acacius var en av de fjorton nödhjälparna: en helgongrupp som inte hade någon gemensam bakgrund, men som från och med 1400-talet började uppfattas och avporträtteras som en grupp och åkallas som de starkaste skyddshelgonen mot olika sjukdomar. Acacius var känd som beskyddaren och hjälparen mot kroppsliga och mentala sjukdomar, men även mot våldsam död och dödsångest.[11] En riddare eller en person med annan militär status kunde ha vördat Acacius och de tiotusen martyrerna som sina skyddshelgon.

De tiotusen riddarna var mindre populära i Norden än bättre kända bibliska figurer och lokala helgon, men deras reliker fanns i flera nordiska kyrkor. Acacius status som nödhjälpare hade säkert stor betydelse för kultens spridning, men dessutom fanns det en annan orsak: den aktiva relikhandeln i centrala Europa, särskilt i Kölnområdet.

Lokalhelgonen var ofta populära på grund av deras betydelse för områdets lokalidentitet, på grund av att invånarna bättre kände till dem och deras historia och att deras reliker var lättillgängliga. Med representanterna för de två nya stora helgongrupperna (de elvatusen jungfrurna och de tiotusen martyrerna) var det annorlunda. Relikernas tillgänglighet var ett resultat av de stora mängderna ”inventerade” helgonkroppar och den effektiva marknadsföringen i Köln och i andra vallfartscentra. Till följd av relikernas spridning blev även helgonen bättre kända. I Danmark fanns deras reliker åtminstone i Vårfrukyrkan i Köpenhamn samt i Mauritiuskyrkan i Randers samt i Norge i Stavangers domkyrka. I Storkyrkan i Stockholm fanns ett Tiotusen riddares altare. Dessutom är den skäggiga nödhjälparen S:t Acacius avporträtterad i flera nordiska väggmålningar från 1400- och 1500-talet[12].

Visuellt representeras de tiotusen riddarna inte på något sätt av armrelikvariet. Deras betydelse för föremålets ursprung och identitet framgår enbart av authenticatexten. Det finns ingenting i handens utsmyckning eller ställning som hänvisar till medeltidens riddarideal eller kamp. Handen tycks inte heller representera någon betonad manlighet, eftersom den varken är särskilt stor eller grov. Handen är öppen, med fingrarna i en neutral position. Ovan konstaterades att relikbenets och relikvariets anatomiska korrelation – lårbenet i rollen av en arm – inte behöver framstå som en motstridighet i relikkultens kontext. På samma sätt utesluter relikvariets icke-militära stil och relikens riddaridentitet inte varandra.

Riddarna är inte heller typiska helgon för ett armrelikvarium. Armformen har oftast valts för att representera kyrkliga institutioner, särskilt biskopar, vars händer redan i livet haft funktionen att välsigna. Armrelikvariernas detaljer imiterar även visuellt ofta biskoparnas finaste handskar och ärmar.[13] Det gör de inte i riddarrelikvariets fall.

I medeltida bilder uttrycker den öppna handen ofta en bön, ed eller hälsning. Armrelikvarier har faktiskt använts för att svära ed, men denna är aldrig deras huvudsakliga funktion.[14] I medeltida bokillustrationer ser man Guds öppna hand, som demonstrerar hans makt. Tanken bakom relikerna är ju att helgonets kraft egentligen är Guds makt som fungerar genom helgonets handlingar. På detta sätt demonstrerar den här armen också Guds mirakelgörande kraft som har förmedlats av helgonet. Helgonets hand har representerat Guds hand.

Donatorn lämnar sitt spår

Den sista detaljen på relikvariets målade yta utgörs av en personlig symbol. Trots att nästan hela målningen saknas på armens andra sida, kan man ännu se en svart-och-vit vapensköld nära basen. Den tillhör den skånska adelsfamiljen Ulfstand. En medlem av familjen torde ha donerat relikvariet till en kyrka och velat markera sin kontribution. Familjevapen och donatorbilder blev vanliga i kyrkokonsten på 1300-talet. En donation till kyrkan var en investering i ens egen själ, men också ett tecken på status och självpromotion, särskilt då vapenskölden var fullt synlig i kyrkan.

Ulfstandsvapnet på armrelikvariet. Foto: Sofia Lahti.

 

I nordiska kyrkor ser man oftast donatorporträtt och donatorsvapen i målningar, men de kan även finnas på liturgiska kärl eller relikvarier. På S:t Henriks sarkofag i Nousis fanns beställaren, biskop Magnus, avporträtterad. På S:ta Birgittas gamla helgonskrin sitter cirka tio vapensköldar i silver för att markera vilka familjer som ekonomiskt stödde både Birgittas kanonisationsprocess och Vadstena kloster.[15] I extrema fall kunde donatorn fylla en hel kyrka med bilder och föremål som – trots att de officiellt finns där för Guds ära – samtidigt blev minnesmärken över donatorn själv. I Finland var lantmarskalk Henrik Flemings verksamhet som donator ett exempel på detta. Hans minne är tydligt närvarande i flera sydfinska kyrkor.[16]

Eftersom resten av målningen på det danska armrelikvariet fattas, kan vi inte veta om där har funnits ett annat vapen eller andra detaljer runt Ulfstandsvapnet. En traditionell kontext där två familjevapen ställs sida vid sida utgörs av föreningen av två adelsfamiljer genom ett bröllop. En dylik kombination av två vapensköldar kallas alliansvapen. Sådana finns även i de finska kyrkornas kalkmålningar.[17] Från Kölnområdet har flera 1300-tals relikbyster bevarats med målade vapensköldar som också bidrar till att datera dem. På dessa byster målades vapensköldarna troligen först när de köptes[18], och de råkar alla vara exempel på just alliansvapen. Relikvarierna verkar ha införskaffats till kyrkan bröllopsdagen till ära.[19] Reglerna med avbildningen av alliansvapen föreskriver att mannens vapen ligger på den högra sidan i heraldisk mening och hustruns till vänster, det vill säga det motsatta från betraktarens synpunkt, och att sköldarnas övre kanter är vända mot varandra. Undantag till den sistnämnda regeln förekommer nog, till exempel i en väggmålning som föreställer alliansvapnet mellan Henrik Klasson Fleming och Valborg Johannesdotter Tavast i Nykyrko kyrka i Finland.[20] Då det gäller det danska armrelikvariet kan man därför inte heller utesluta möjligheten att det föreställer ett alliansvapen. Eftersom Ulfstandsvapnets yttre kant är vänd mot vänster, det vill säga heraldiskt till höger, skulle det i sådana fall antingen också bryta mot regeln om sköldarnas position, ifall hustruns vapensköld hade funnits på dess högra (heraldiskt vänstra) sida, eller så skulle Ulfstandsvapnet representera en kvinnlig medlem av familjen. Å andra sidan kan vapnets vändning inte tolkas som ett bevis, ifall det är i samma position som ensamma donatorsvapen i allmänhet innehar: med yttre kanten heraldiskt till höger. Detta gäller även i fallet med Ulfstandsvapnet på armrelikvariet.

Möjligheten att spåra en donator bakom ett relikvarium är en raritet i det nordiska materialet. Hur ska man då gå vidare utifrån vapenskölden? Ulfstands vapen, såsom själva släkten, härstammar möjligen från den äldre tyska släkten Minckwitz, men i Danmark användes vapnet sedan 1400-talet. Reformationen svepte bort katolska föremål och traditioner i 1536–1537, vilket lägger den övre tidsgränsen för relikvariet och dess donator. Donatorn kunde ha varit någon representant för det kyrkliga ståndet eller en förmögen adelsman eller -kvinna.

Få kvinnor av släkten Ulfstand är identifierade och det finns uppenbart mindre information om dem än om männen. Det är dels därför det saknas tillräckliga argument för kvinnliga aktörer bakom armrelikvariet. Fyra män framträder alltså som de bästa kandidaterna för donatorsposten. Den första är Jacop Gertsen Ulfstand (d. 1410), ärkebiskop i Lund och drottning Margaretas sekreterare. Den andra heter Holger Gregersen Ulfstand (d. 1542), som gjorde en pilgrimsresa till det Heliga Landet genom Tyskland och Venedig. Den tredje är den sistnämndes bror, Truid Gregersen Ulfstand (1487–1545), som också var inblandad i kyrkliga affärer och förblev katolsk även efter reformationen.[21] Alla tre kunde ha haft tillgång till reliker och relikvarier på grund av sin rikedom, och dessutom hade troligen åtminstone ärkebiskopen och pilgrimen kontakter med institutioner som sålde sådana kultföremål. I dansk litteratur har biskopen åberopats som relikvariets ägare[22]. Någon relik eller något relikvarium nämns nog varken i biskop Jacob Gertsens brev eller testament[23]. I Holger Gregersens berättelse om sin pilgrimsresa nämns det att han såg reliker – “Wdi Fenedien saa wi megen helligdom”[24] – men inte att han skulle ha rört vid dem eller köpt dem.[25]

Den fjärde mannen är de två brödernas kusin, Jens Holgersen Ulfstand (ca 1450–1523), riksamiral och pirat, och det är honom vi ska granska litet närmare. Jag kan inte bevisa att han var mannen bakom relikvariet, men hans intresse för religiösa bilder talar för honom.

Religiösa motiv och riddarsymbolik

På väggen i den skånska borgen Glimmingehus finns en kalkstensplatta från år 1487, som föreställer borgens byggherre Jens Holgersen Ulfstand, eller möjligen hans son, i riddarrustning. I sina utsträckta händer håller riddaren två vapensköldar med likadana hornförsedda tornerhjälmar. I högra handen håller han Ulfstands vapen, medan vapnet i vänstra handen tillhör släkten Brahe, hans första fru Holmgerd Axeldatters släkt. Här förekommer alltså Ulfstands vapen i samband med en riddare, precis som på en riddarmartyrs armrelikvarium. En likadan kombination finns på Jens Holgersens föräldrars gravhäll i Vallby – bilden i Glimmingehus verkar vara en kopia av gravhällsbilden.[26] Det var kanske ingen tillfällighet vilket helgons relik och relikvarium en Ulfstand införskaffade.

Kalkstensplattan i Glimmingehus. Foto: Håkan Svensson (Xauxa), 2005/Wikimedia commons, CC-BY-SA 3.0.

Tre av våra fyra kandidater var riddare, vilket ännu inte utesluter någon av dem. Jens Holgersen blev slagen till riddare sent, i hög ålder, men riddarsymboliken har stått honom nära redan tidigare. Hans sätt att bygga och inreda sitt Glimmingehus har efteråt beskrivits som ren riddarromantik. Av alla medlemmar i familjen Holgersen som var samtida med armrelikvariet är det Jens Holgersen som är berömd som arbetsgivare åt skickliga bildhuggare och köpare av värdefulla och lyxiga föremål. Han tyckte om att uttrycka sina idéer och värden genom bilder och att inte enbart visa sig som en förmögen, utan även som en from person.

Jens Holgersen hade satsat mycket på sin borg. Största delen av Glimmingehus interiörer och bilder har tillskrivits den tyska sten- och byggmästaren Adam van Düren. Kunde armrelikvariet ha haft en given plats i Glimmingehus? Borgen har möjligen haft ett privat kapell, trots att detta inte längre kan bevisas. Åtminstone har ett av borgens rum varit smyckat med religiösa motiv, bland annat en relief av Adam van Düren, med ett porträtt av en Jens Holgersen som pilgrim i bön vid det Heliga korset, med Johannes och Maria på andra sidan.[27] Rummets funktion och dess eventuella religiösa bruk har diskuterats, men numera är rummet känt som Frustugan[28]. Här kunde armrelikvariet ha passat in ganska väl – ett riddarhelgons arm i en riddares borg – men endast ifall där verkligen fanns ett kapell och ett altare.

Glimmigehus, relief av Adam van Düren. Foto: Håkan Svensson (Xauxa), 2005/Wikimedia Commons CC-BY-SA 3.0.

Att finna ett armrelikvarium i ett privatkapell skulle nog vara ovanligt ur många aspekter. Trots att regenter och medlemmar av adelsfamiljer kunde ha privata reliker och relikvarier, var de vanligen mindre till storleken och helst utformade som hängsmycken eller andra föremål lätta att förflytta. I likhet med vad Cynthia Hahn har visat, har armrelikvarierna dessutom framför allt haft en liturgisk funktion i en prästs eller biskops händer.[29] Därför borde relikvariet ha funnits i en kyrka, där den kunde användas i liturgin inför en församling.

En möjlighet är att relikvariet kunde ha stått på ett altare i Vallby kyrka i närheten av Ulfstands familjegrav. Ljungby kyrka är ett annat alternativ: Lena Liepe har föreslagit att även 1500-talskrucifixet i Ljungby kyrka kunde ha varit beställt av Jens Holgersen, som ägde Ljungby gård[30]. Tyvärr finns det tio- eller hundratals andra lämpliga kyrkor, eftersom de flesta medlemmarna av familjen var länsmän och godsägare i stora områden över nutida södra Sverige.

Varför skulle Jens Holgersen beställa eller köpa ett armrelikvarium? I sin avhandling om medeltida träskulptur i Skåne konstaterar Lena Liepe att donatorerna ofta föredrog altartavlor i förhållande till andra träskulpturer, kanske eftersom det fanns mera utrymme för att publicera donatorns identitet i form av ett donatorsporträtt, en text eller vapensköld.[31] I varje fall var reliker och relikvarier alltid föremål med hög prestige, och att markera ett sådant som sitt eget var ett garanterat sätt att imponera. Genom att välja ett relikvarium av ett riddarhelgon kunde Jens Holgersen samtidigt uttrycka sin religiositet samt göra en anknytning till riddarståndet och sin status som en förmögen beställare av föremål av det mest värdefulla slag.

Kanske kan det ha varit frågan om en tacksamhetsgest, en votivgåva till ett helgons altare efter att donatorn bett till helgonet och fått hjälp[32]. På 1490-talet beställde riksföreståndaren Sten Sture en ståtlig träskulptur av S:t Göran och draken, med inlemmade reliker, till Storkyrkan i Stockholm. Tanken bakom den utomordentligt stora och dyra donationen var att uttrycka sin tacksamhet för segern i slaget vid Brunkeberg. Förutom riddarhelgonet S:t Göran var skulpturen också en hyllning till S:t Gereon, vars festdag inföll på samma datum som segerdagen.[33] Jens Holgersen kunde ha inspirerats av en så storartad gest. Införskaffandet av ett armrelikvarium var en satsning i mindre skala, men högst troligen en stor investering för honom och en stor glädje för kyrkan som fick armen på sitt altare.

På 2000-talet har Riksantikvarieämbetet skapat en ny koppling mellan Glimmingehus och armrelikvariet. Enligt den nya traditionen firas De tiotusen riddarnas dag varje juni på Glimmingehus. Helgondagen, som i den medeltida kalendern heter Decem milium militum martyrum (22.6), firas nu som ett slags riddarfestival för barn. Enligt personalen baserades idén inte på något känt samband mellan helgonkulten och Glimmingehus[34]. I föreliggande artikel blir sambandet inte heller slutgiltigt bevisat. I stället hoppas jag att jag lyckats demonstrera att detta samband är sannolikt.

Sammanfattning

De tiotusen riddarnas arm ser inte ut som en riddares eller krigares arm. Den bär varken harnesk eller vapen. Handen är öppen: den varken pekar eller gör korstecken, men den kan brukas för att välsigna. I egenskap av en arm av ett helgon har den varit ett instrument för en högre, gudomlig makt. Samtidigt bär den ett budskap om lokal politisk och ekonomisk makt. Den synliga och igenkännbara symbolen av familjen Ulfstand har varit en omedelbar påminnelse om det donatorn eller ägaren ville förmedla: memoria, bön för donatorns själ, och en bild av honom som en from och religiös man. Hans minne kunde knappast bli lika evigt som helgonens, men åtminstone har det varat till 2000-talet.

De flesta kända armrelikvarier har en anknytning till lokala helgonkulter, liksom de bevarade nordiska armrelikvarierna av S:t Olav, S:t Eskil och S:ta Birgitta. Detta kan förklaras både med helgonens popularitet och med deras tillgänglighet. För kyrkorna var det värt att satsa på helgon med en kraftig och lokalt förankrad kult, och deras reliker hade stor kraft att locka människor i området till kyrkan. Armen av de tiotusen riddarna hade däremot ingen direkt koppling till lokala helgon, men den hänvisar till en av de fjorton nödhjälparna. Som sådan kunde armen eventuellt ha ansetts ha kraft till att skydda, men knappast göra under eller locka till vallfart. I stället var den en privat ägares instrument: i första hand ett verktyg för jubel och en demonstration för hans världsliga makt, och i andra hand ett uttryck för hans religiösa intresse. Om denna arm någon gång använts av en präst för att överföra Herrens välsignelse, har den samtidigt förmedlat Jens Holgersens välsignelse.

 

 

FM Sofia Lahti arbetar som amanuens vid Finlands fotografiska museum men forskar sedan länge i medeltida relikvarier i Norden, särskilt sådana som är formade som händer eller huvuden.

 



[1] Ett hjärtligt tack till museumsinspektör Vivian Etting från Danmarks Nationalmuseum för möjligheten att bekanta mig med föremålet i 2009. Jag vill också tacka samlingsstudent Marie T. Laursen från samma museum.

[2] Tegner, Göran 1997. Pyhän Birgitan käsivarrenluun pyhäinjäännössäiliö – Pyhän Eskilin käsivarrenluun pyhäinjäännössäiliö. Toim. Poul Grinder-Hansen & Helena Edgren, Margareeta, Pohjolan rouva ja valtias: Kalmarin unioni 600 vuotta: Esseitä ja näyttelyluettelo. Kööpenhamina: Tanskan Kansallismuseo, 399–400; Reliker och relikvarier från svenska kyrkor: Tillfällig utställning. Red. Bengt Thordeman, Olle Källström & Monica Rydbeck. Stockholm: Statens historiska museum, 1951, 23.

[3] Authén Blom, Grethe 1994. Helgenkonge og helgenskrin: en kongeskikkelse i forvandling fra sagatid til reformasjonstid. Småskriftserien: Nidaros domkirkes restaureringsarbeider 9. Trondheim: Nidaros domkirkes restaureringsarbeiders forl., 20–21; Junghans, Martina 2002. Die Armreliquiare in Deutschland vom 11. bis zur Mitte des 13. Jahrhunderts. Bonn: Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität zu Bonn, 93–103.

[4] Ett undantag är den så kallade biskop Aslak Bolts pyxis, som nämns i Lunds domkyrkas relikförteckning på 1470-talet och finns bevarad i kyrkan. Se Axel-Nilsson, Göran 1989. Thesaurus Cathedralis Lundensis: Lunds domkyrkas medeltida skattsamling. Acta Regiae Societatis Scientiarum et Litterarum Gothoburgensis: Humaniora 30. Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället.

[5] Worsaae, J. J. A. 1859. Nordiske oldsager i det Kongelige Museum i Kjøbenhavn. Kjøbenhavn: Kittendorff & Aagaards, 184: “Arm og Haand af Trae, med indlagte Reliqvier.”

[6] Det kongelige danske Kunstkammer 1737 – The Royal Danish Kunstkammer 1737: Vol. I–II & Index. Toim. Bente Gundestrup. Copenhagen: Nationalmuseet / Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck, 1991, 317; Nationalmuseums arkivkort, opublicerad.

[7] Hahn, Cynthia 2012. Strange Beauty: Issues in the Making and Meaning of Reliquaries, 400–circa 1204. Pennsylvania: The Pennsylvania State University Press, 140.

[8] Den purpurröda färgen symboliserar martyrernas blod och var reserverad för biskopar och de allra heligaste föremålen. Se t.ex. berättelsen om S:ta Katarinas translation, där skrinen antingen var helt röda eller fodrade med rött silke. Lindblom, Andreas 1963. Birgittas gyllene skrin. Stockholm: Almqvist & Wicksell, 24.

[9] Hahn, Cynthia 1997. The Voices of the Saints: Speaking Reliquaries. Gesta 36:1 (1997), 20–31.

[10] Liebgott, Niels-Knud 1982. Hellige maend og kvinder. Højbjerg: Wormianum, 75, 147.

[11] Liebgott 1982, 75, 147.

[12] Liebgott 1982, 147. Angående de tiotusen martyrerna i svenska kyrkor, se medeltidbild.historiska.se

[13] Hahn 2012, 140.

[14] Boehm, Barbara 1997. The Body-part Reliquaries: The State of Research. Gesta 36:1 (1997), 17.

[15] Lindblom, Andreas 1963. Birgittas gyllene skrin. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 70.

[16] Tuhkanen, Tuija 2008. Kirkon kaunistukseksi ja lahjoittajan kunniaksi. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 135–153.

[17] Ahlström-Taavitsainen, Camilla 1984. Vapenbilder bland kalkmålningarna i Finlands medeltidskyrkor. Helsingin yliopiston taidehistorian laitoksen julkaisuja VIII. Helsinki: Helsingin yliopiston taidehistorian laitos, 9.

[18] Bergmann, Ulrike 1989. Die Holzskulpturen des Mittelalters, 1000–1400. Köln: Schnütgen-Museum, 58.

[19] Bergmann 1989, 33–34.

[20] Ahlström-Taavitsainen 1984, 9, 33.

[21] Dansk Biografisk Lexikon XVIII. Kjøbenhavn: Gyldendalske Boghandels Forlag, 1904, 54–59, 66–71.

[22] Liebgott, Niels-Knud 1998. Danmark i middelalderen. Kjøbenhavn: Sesam, 159.

[23] Ärkebiskop Jakobs testamente i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 17476 (original i pergament: RA nr. 0101). http://www3.ra.se/sdhk/pdf/17476.pdf

[24] Rördam, Holger Fr. 1901–1903. Danskes rejser til det Hellige land. Kirkehistoriske samlinger 5. Raekke, 1. Bind. Kjøbenhavn: G. E. C. Gad, 485.

[25] Rördam 1901–1903, 481–492, 698–707.

[26] Nilsson, Sten Åke 1999. Stenarna talar 2. I Glimmingehus 500 år. Red. Sten Åke Nilsson. Lund: Lund University Press, 69.

[27] Svanberg, Jan 1977. Adam van Düren: A German Stone Mason in Scandinavia in the Early Sixteenth Century. Hafnia 1976, 125–139.

[28] Nilsson 1999, 20.

[29] Hahn 2012, 140–141.

[30] Liepe, Lena 1995. Medeltida träskulpturen i Skåne: Produktion och förvärv. Lund: Lund University Press, 189.

[31] Liepe 1995, 36.

[32] Herrmann-Mascard, Nicole 1975. Les reliques des saints: Formation coutumière d’un droit. Societé d’histoire du droit: Collection d’histoire institutionelle et sociale 6. Paris: Éditions Klincksieck, 320–325.

[33] Carlsson, Gottfrid 1915. Hemming Gadh: En statsman och prelat från Sturetiden: Biografisk studie. Uppsala: F. C. Askerbergs bokförlags-aktiebolag, 51–52.

[34] Fredrik Nihlén, kulturmiljöpedagog på Glimmingehus, e-postmeddelande 31.3.2015.

 

 

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

*

Voit käyttää näitä HTML-tageja ja attribuutteja: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>