Rem Koolhaas/Jorge Otero-Pailos: Preservation is overtaking us

Rem Koolhaas/Jorge Otero-Pailos (2014). Preservation is overtaking us. New York: GSPAA Books. Columbia University.

Preservation is overtaking us

Bokrecension. En av människans svåraste uppgifter tycks vara att låta saker vara i fred. Vi är av naturen verksamma djur. Därtill hyllar vår västerländska kultur förändring som något gott i sig. Vi uppmanas till intolerans mot alla skavanker. Vi intalas att allt kan bli bättre. Att uppskatta och lita på det givna ingår inte i vårt sätt att se på världen. Vi letar projekt istället.

Det här märks inte minst inom arkitekturen. Gamla hus och miljöer tenderar att i första hand ses som hinder för något nytt, i andra hand som råvara till make-over och i tredje hand – när ingrepp i det befintliga verkligen är förbjudna – som attraktiv inramning till egna, ultramoderna projekt.

Renommésnyltningen i kulturhistoriska miljöer avslöjar, genom sin status- och prishöjande effekt på det nya, det gamlas verkliga värde. Ändå har man inom byggbransch och arkitektkår märkligt svårt att erkänna byggnadsbeståndets historia och autenticitet som en källa till välbefinnande och välstånd.  Bevarande och byggnadsvård ges låg status, låg prioritet och ynkliga resurser. Restaurering betraktas av professionella som en smal specialitet, av allmänheten som en hobby för sommarstugan.

Men kanske är en omprövning på väg?

År 2104 utgavs i USA en liten arkitekturteoretisk skrift med ett intressant innehåll. Preservation is overtaking us är den holländske arkitekten Rem Koolhaas och hans firma OMA:s arkitekturmanifest.  Restaureringar och lågmälda tillägg sägs här representera arkitekturens framtid – inte fler metallglänsande höghus i sf-inspirerad skepnad.

Det budskapet har vi förstås anat länge måste komma. Trenden med stadsdelsstora monsterbyggen, identiskt lika jorden runt, är ju varken smart, smakfull eller hållbar. Därför är den dömd att gå ur tiden likt andra resursslukande kolosser som dinosaurer och romarriket. Men Rem Koolhaas är varken historiker eller miljöexpert. Han är en så kallad stjärnarkitekt med internationell karriär. Som slagkraftig senmodernist är han mest berömd för sin 90-talsslogan ”fuck the context” och propagandan för ”bigness”.

Vad kan då ligga bakom Koolhaas omvändelse? Den bitvis snåriga texten i Preservation is overtaking us ger inte en förklaring utan flera. Dock löper boken igenom två trådar: kritik av ny arkitektur och uppvärdering av den gamla.

I en av två tryckta föreläsningar berättar Koolhaas hur uppdraget år 2002 att undersöka bevarande i Bejing förde honom nära hans innersta dröm – ”en arkitektur som gör ingenting”. I en nyckelpassage fortsätter Koolhaas: ”Jag har alltid förfärats över att avhållsamhet är den del av arkitekturens repertoar som aldrig beaktas. Kanske borde det inom arkitekturen, ett fack som i grund och botten förväntas ändra på saker den stöter på (ofta innan eftertanke), finnas en lika viktig gren ägnad åt att inte göra något.”

I bokens andra föreläsning beskriver Koolhaas hur marknadsekonomins makt – ”The Yen-Euro-Dollar-Regime” – på trettio år urholkat arkitekturen från nytta till bling. Efterkrigstidens allvar har lämnat arkitekturen, och arkitekter måste verka i alltmer ovärdiga sammanhang. Begreppet stjärnarkitekt – ”som vi all vet en förlöjligande term” – har myntats.  Stjärnarkitekturen jagar det nya och unika och präglas av ”avskyvärd glamour och överförenkling”. Som motstrategi anger Koolhaas bevarande, lämpligen brett tolkat som omhändertagande av det befintliga i form av byggnader, arkitektur och liv på platsen. Bokens term preservation innefattar alltså vad som på svenska skulle kallas omväxlande bevarande, restaurering, renovering, komplettering och kanske också det flexiblare – och farligare – förädling.

Sådant bevarande blir för Koolhaas både en personlig väg att undfly den pinsamma stjärnarkitektstämpeln, och en tillflykt för arkitekturen i en tid då det ekonomiska systemet omöjliggör seriöst, samhällsfinansierat och socialt nödvändigt byggande. Bevarande ses också som ett sätt att – utan nya former – skapa kulturell relevans. Speciellt i beskrivningen av sitt projekt för museet Eremitaget i S:t Petersburg visar Koolhaas sin uppskattning av och vilja att bevara det befintligas autenticitet, det omodernas kvaliteter och rikedomen av historiska spår.

På basis av Koolhaas uttalanden och praktik, och på OMA:s utställning Cronocaos vid Venedigbiennalen 2010, rekonstruerar arkitekturprofessorn Jorge Otero-Pailos i bokens andra del följande arkitekturmanifest åt OMA:

  1. Stjärnarkitekturen är död.
  2. Nya former är inte längre relevanta.
  3. Bevarande är arkitekturens räddande fristad.
  4. Bevarande skapar relevans utan nya former.
  5. Bevarande är arkitekturens formlösa efterträdare.

De fem punkterna är stimulerande snärtiga. Tyvärr bidrar Otero-Pailos analys sällan till att ge dem också stringens. Mest givande är kanske resonemanget om den sista punkten, som berör även den besläktade 4:an och den obskyrare 3:an. Utgångspunkten i Otero-Pailos tolkning är att bevarande – här lämpligen förstått som konsten att förstå och förvalta befintliga miljöers särdrag – är arkitekturens kärna. Därav följer att arkitektens kreativitet, som traditionellt förknippas med uppfinnande av nya former, bör omdefinieras som hantering av de gamla. ”Arkitekturen räddas från att bli förlegad och framstår som samtida när den via bevarande hanteras och omhanteras som kulturellt betydelsefull”.

Hur kan då en framtida arkitekt vara kreativ? Otero-Pailos lyfter fram supplementet som det arkitektoniska grepp som samtidig kan ge bevarande, restaurering och utveckling. Ett supplement kan ju vara att ersätta en gammal del med en identisk ny, att ersätta en gammal del med en förändrad ny, eller att göra ett kompletterande tillägg. Tillägget kan vara materiellt i form av en byggnad eller byggnadsdel, eller icke-materiellt i form av ljus, film, guidning – eller av något byggt, men designat så att det smälter samman med det befintliga och därmed är ”formlöst”.

Budskapets provocerande del för arkitekter, som ju är vana att uttrycka modernitet och synas via sina verk, torde vara att underordna sig andra epoker och acceptera osynlighet i produkten. Men det erbjuds rik kompensation i processen. Vad varken Koolhaas eller Otero-Pailos lyckas förmedla är hur spännande och lustfyllt utforskandet av äldre arkitektur kan vara, och vilken sporre till kreativitet och uppfinningsförmåga det är att ha bevarande som utgångspunkt. Det är arkitekturprofessorn Mark Wigley som i bokens förord lyfter fram denna förföriska aspekt: ”… bevarande/här lämpligen tolkat som restaurering, ö a/ är en framåtblickande konstform, en utmaning på högsta nivå för både intellektet och formgivningsförmågan”. Han påminner oss också om att restaurering är konsten att ingjuta nytt liv, och därmed en hyllning till livet självt.

Ibland är det katastrofer som får kulturer på tomgång att återfå kreativiteten. Kanske är Koolhaas/OMA:s preservation turn helt enkelt en fasett av västvärldens återbrukstrend i klimathotets skugga. Efter upptäckten att gårdagens mode, inredning och matvaror kan räddas ur secondhand-affärer och containrar och fungera förträffligt, är det arkitekturens tur att uppvärderas och få förlängt bäst-före-datum. Vinsterna med återbruk är ju flera. Förutom att spara resurser åt både planeten och plånboken stimulerar dessa nygamla grejor vår fantasi, utmanar vår skaparförmåga och ger oss en intressantare, mer varierad värld. Vem vill omges av bara nyproducerade föremål och hus?

Då är det bra mycket roligare att acceptera att nytt inte alltid är bäst och öppna sitt sinne för forna formspråks charm. Kort sagt, göra en Koolhaas.

 

Bianca Heymowska är konst- och arkitekturhistoriker, utbildad vid Lunds
universitet och Lunds tekniska högskola. Hon är verksam i konsultfirman AA-ArkitektArbeten i Lund, samt som frilansande arkitekturskribent.

 

 

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

*

Voit käyttää näitä HTML-tageja ja attribuutteja: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>