Outsagt

 

Vi konsthistoriker som verkar vid Åbo Akademi eller det finskspråkiga Åbo Universitet (Turun yliopisto), brukar känna till den egna stadens viktigaste byggnader och monument, däribland före detta Kungliga Akademins forna byggnad.  Efter en förödande stadsbrand 1827 förflyttades lärosätet från C.C. Gjörwells och Carlo Bassis stramt nyklassiska Akademihus till kejsar Alexander I:s huvudstad Helsingfors. De två nu verksamma universiteten grundades däremot i språk- och lokalpatriotisk glöd under de första åren i det självständiga Finland. Under min studietid på 1970-talet besökte och studerade vi gamla Akademihuset i flera sammanhang, och inte minst därför var överraskningen stor, när Lars Berggren en gång drog min uppmärksamhet till den minnestavla som är fästad i byggnadens huvudfasad: det var som om jag aldrig förut hade sett den.

Den gången fick jag skjuts från jobbet med Lasse och oväntat stannar han bilen mitt framför den ärevördiga fasaden. Framför oss, i fönsterraden till vänster om huvudingången och mellan de två sista fönstren, finns en minnestavla i röd polerad granit. Hur skulle jag översätta den krystade, enbart på finska ingraverade texten? Vårt samarbete ledde till följande formulering:

Från denna plats

där St. Laurentii prebendehus fordom stod

har MIKAEL AGRICOLA

vår av Gud kallade reformator

utsänt den första finska boken

därigenom skapande en i Norden verksam andlig makt

i vars skydd Finlands folk kommit till insikt om sitt väsen

och mognat till stora historiska gärningar.

*1542*1942*

Det är påfallande att minnestavlan inte förmedlar någon information om textens upphovsman eller andra bakomliggande aktörer och institutioner, och att tillkomsttiden dessutom är otydligt avgränsad. Ingen explicit information, inte heller några historiska undersökningar har kommit till min kännedom. Men i en äldre, på finska utgiven Agricola-litteratur framgår att man hade utmärkt året 1942 som ”den finska bokens jubileum”. Dagstidningar och tidskrifter i Helsingfors, Åbo, Vasa och Tammerfors publicerade då artiklar om dels 400-årsminnet av Agricolas ABC-bok (nu ofta daterad till 1543) och dels 300-årsminnet av den finska Bibeln. Samma år utkom dessutom en av litteraturforskaren Lauri Viljanen författad artikel och det var ingen slump att temat i den behandlades under rubriken ”Boken och kriget”.  I juli 1942 hade ett krig mot Sovjetunionen pågått i ett års tid.

Sommaren 1941, efter det korta vinterkriget 1939-1940, och en efterföljande ansträngd balansgång mellan stormakterna, hade Finland anfallit Sovjetunionen. Inledningsfasens militära framgång hade sedan övergått i ockupation av vidsträckta sovjetiska territorier vid Ladoga, Svir och Onega.  Ockupationen varade från sommaren 1941 till sommaren 1944. Men redan 1943 började allt flera hysa farhågor om ett eventuellt nederlag.

Kriget avslutades med nederlag, och orsakerna och dess berättigande har redan länge dryftats i litteraturen, liksom även många av ockupationens följder. I Sovjetkarelen handlade det om selektiv diskriminering av befolkningen, fångläger, ekonomisk och vetenskaplig exploatering, samt ansträngningar genom vilka man försökte övertyga ateister och lokala ortodoxa kristna om förträffligheten av de finska nationalkyrkorna – den lutherska och den finsk-ortodoxa.

Eftersom Akademihusets minnestavla inrättades mitt i brinnande krig, måste projektet ha varit underkastat Finlands strikta krigscensur.  Det är därför också rimligt att anta att de medverkande bestod av ett antal välkända och etablerade finskspråkiga inrättningar, sådana som exempelvis Finska litteratursällskapet i Helsingfors, Finska historiska föreningen i Åbo (egentligen Turun historiallinen yhdistys); därtill kanske ännu någon finsk-nationalistiskt sinnad professor vid Åbo och Helsingfors universitet.

I minnestavlans text möter oss en förgången tids retorik som genomgående präglas av nationalistiskt och evangelisk-lutherskt patos och hegelianska teleologier i vilka en nationell – och språklig frigörelse – först leder till ”mognad” och slutligen till ”stora historiska gärningar”. Vad härmed menas förblir outsagt. Texten består av en enda mening, lång och slingrande, som klingar ut i tystnad.

Eventuellt kunde beslutet att inte hugfästa krigshändelser förklaras som strategiskt klok försiktighet och politisk framsynthet. Men hypotesens trovärdighet minskas av den akademiska elitens numera välkända krigsiver och revanschism (som särskilt under de två första krigsåren låg i öppen dag). Ett talande exempel från samma tid och samma stad hittar man i ett i storfinsk anda skrivet Minnesord som inleder Finska historiska sällskapets i Åbo publikation VIII. Här hyllar professorn i allmän historia vid Turun yliopisto Kaarlo Jäntere först det framgångsrika anfallet och sedan det första och andra krigets militära offer. Publikationen var tillägnad universitetets stupade unga historiker – en avled i slutet av vinterkriget och tre under det nya krigets första månader – och hela dess innehåll består av deras lärdomsprov.

Minnestavlans tystnad, det outsagda, bör enligt min uppfattning snarast tolkas som en retorisk akt vilken den krigstida publiken förväntades genomskåda och dessutom förhoppningsvis även låta sig hänföras av. Idag torde det vara mera osäkert hur bevandrad läsaren är i 1900-talets historia. Det är också oklart hur många läsare som över huvudtaget kan tänkas knäcka den ålderdomliga koden eller stanna inför minnesmärket.

*

Långt efter Lars Berggrens och mitt samtal vid Agricolas minnestavla väckte den hos mig minnet av en stor modernistisk diktare vars texter jag lärde känna i det sena 1970-talets Aten. K.P. Kavafis beröms för sin egenartade blandning av talspråk med växlande arkaiserande element av sitt uråldriga modersmål. Han levde aldrig i den grekiska nationalstaten utan skapade sin konstnärliga idealbild av en såväl etniskt som kulturellt blandad och tolerant hellenistisk kultur i det brittiskt styrda Alexandria. Här får Kavafis nu framträda som en mästare i det lilla formatet. Hans historiska fragment handlar ofta om en sista blomstring – en, som det kan förefalla, evig ungdomstid; de brukar också innehålla diskreta anspelningar, namnet av en person, något årtal, eller andra till synes betydelselösa detaljer genom vilka Kavafis upplyser (och varnar) sin läsare om förestående olycka och förödelse. Hans poetiska röst är lågmäld och behärskad, den växlar mellan ironi och en slags förklarad resignation. Vad Akademihusets Mikael Agricola-minnestavla påminner mig om är just detaljerna, dessa till synes ovidkommande detaljer – Kavafis järtecken. I vårt fall handlar det om årtalet 1942.

 

FD Kari Kotkavaara är akademilektor vid ämnet konstvetenskap vid Åbo Akademi och docent vid Helsingfors och Jyväskylä universitet. I doktorsavhandlingen Progeny of the Icon, Émigré Russian Revivalism and the Vicissitudes of the Eastern Orthodox Sacred Image (1999) analyseras ikonen som kultobjekt och konst inom olika förgreningar av 1900-talets ryska och exilryska kultur. I senare publikationer behandlas teman som ikontrafiken under 1941-1944 års krig mellan Finland och Sovjetunionen, och förstörandet och återskapandet av kyrkokonst, bl.a. under Spanska inbördeskriget och efter kriget i Lappland 1944-1945.

 

Elektronisk källa:

Lars Berggren, PowerPoint-föreläsning ”Gubbarna i parken”, Konstvetenskap, Åbo Akademi.

Litteratur:

Agricola, Mikael, Abckiria, Näköispainos Mikael Agricolan Abckirian eri painosten säilyneistä katkelmista, Helsinki, Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1971.

Kavafis, K.P., Poiemata A’, Poiemata B’, Ikaros 1977.

Keeley, Edmund, Cavafy´s Alexandria, Princeton University Press, Princeton, New Jersey 1996.

Laine, Antti, Suur-Suomen kahdet kasvot, Itä-Karjalan siviiliväestön asema suomalaisessa miehityshallinnossa 1941-1944, Keuruu 1982.

Manninen, Ohto, Suur-Suomen ääriviivat, Jyväskylä 1980.

Palmunen, Einar, Mikael Agricola, Bibliografinen opas, Suomalaisen kirjallisuuden seura, Tietolipas 23, Helsinki 1961.

Tarkiainen, V., Mikael Agricolan ”Abckiria” raamatun suomennoksen esityönä, Tarkianen, V., Mikael Agricola, Tutkielmia, Suomalaisen kirjallisuuden seura, Forssa 1958 [1942], s. 90-107.

Turun historiallinen arkisto VIII, Turun historiallisen yhdistyksen julkaisuja VIII [1942].

Jag tackar vännen och kollegan Jouni Mäkelä för värdefull hjälp.

 

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

*

Voit käyttää näitä HTML-tageja ja attribuutteja: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>