Från slott till koja – Arkitektur i Arabias väggtallrikar under 1900-talet

Abstract:

From castles to cottages – Architecture in 20th century collector plates by Arabia

Mass-produced collector plates were a popular phenomenon in the Finnish applied arts during the 1970s and 1980s. The porcelain manufacturer Arabia was the country’s largest producer of collectible plates and provided a wide range of motifs, often with national relevance, such as Finnish flora and fauna, presidents, artworks or architecture. The popularity of collector plates has declined in recent decades, and little interest has been paid to them in the context of art history. The aim of this paper is to examine the ways in which architectural motifs have been used in collector plates by Arabia as a symbol for national or regional values. Central questions relate to how the plates are used as a medium and possible reasons for the depiction of certain buildings or building types. The history of collector plates presents the background of the phenomenon, and the chosen motifs are analyzed in relation to the use of architecture as a symbol for identities.  The results indicate that the architectural motifs used for collector plates on the whole followed trends in Finnish architecture. The depiction of Finnish castles, more recent regional municipal buildings, local churches and vernacular architecture echoed widening views on what could be considered interesting architecture or built cultural heritage.

The article is written in Swedish

 

Väggtallrikar är ett område inom den finländska konstindustrin som sällan undersökts. Tallrikarna har vanligen uppfattats som representanter för den folkliga smaken och de har främst intresserat samlare och personer på jakt efter presentartiklar. Motiven valdes för att falla så många konsumenter som möjligt i smaken, och detta bidrog till att bilder med någon form av nationellt tema blev vanliga. En av de vanliga motivkategorierna utgjordes av finländsk arkitektur. I artikeln granskas hur man i Arabias väggtallrikar använt byggnader för att skapa betydelser.

Massproducerade väggtallrikar som fenomen hade sin storhetstid inom den finländska konstindustrin under 1900-talets tre sista decennier. Både konsumenters och producenters intresse fick en rivstart under 1970-talet och speciellt under de följande decennierna producerades ett flertal tallriksserier med samlarmotiv. Ofta marknadsfördes serierna som en form av investering, vilken skulle öka i värde med tiden. När inredningsidealen förändrades under 1990-talets andra hälft minskade intresset för de nyproducerade väggtallrikarna, och under 2000-talet har intresset för nya serier varit lågt. I stället har intresset för att samla äldre finländskt porslin ökat och i detta sammanhang har också vissa av de äldre väggtallrikarna blivit intressanta. Det är möjligt att få en överblick över de vanligaste motiven som finns till salu genom de stora webbutikerna som specialiserat sig på äldre glas och porslin. Här framkommer att majoriteten av motiven kan uppfattas ha någon slags nationell relevans, exempelvis i form av landskapsväxter, finländska djur eller konstverk, Kalevala eller arkitektur.

I den här artikeln undersöks hur arkitektur fungerat som nationella eller regionala symboler i Arabias väggtallrikar. Av särskilt intresse är användningen av väggtallrikar som medium och möjliga orsaker till att man valt de byggnader som avbildats. Som bakgrund till fenomenet presenteras väggtallrikarnas historia, funktion och värderingar med betoning på 1970- och 1980-talen. Motiven relateras därefter till hur arkitektur kan användas som symbol för identitet, företrädesvis nationell. Arkitektur förstås i det här sammanhanget i en vid mening som ett samlingsnamn för olika former av bebyggd miljö, inkluderande både folklig byggnadskonst och nationellt betydelsefulla monument.

Undersökningen bygger på en kartläggning av motiv i Arabias väggtallrikar och bordsporslin som innehåller byggnader. För att ge arkitekturmotivet en historisk bakgrund granskades även hur byggnader använts i Rörstrands äldre produktion av bordsporslin. Arabia grundades 1873 som ett dotterbolag till Rörstrand och i den tidiga produktionen användes ofta samma mönster såväl i moderbolaget som hos Arabia. Eftersom Arabia varit den främsta finländska producenten av porslin under 1900-talet har undersökningen begränsats till företagets produkter. Därtill är det Arabia som varit den huvudsakliga producenten av massproducerade väggtallrikar i Finland. Även mindre företag som Kupittaan Savi har gjort väggtallrikar med arkitekturmotiv, men inte som regelrätta samlarserier. Eftersom det i Arabias arkiv inte finns register som skulle ge en fullständig bild av de väggtallrikar med arkitektoniska motiv som företagen tillverkat har primärmaterialet bestått av avbildningar av väggtallrikar antingen i litteratur eller i second-hand butikers utbud på internet. Motiven har sedan införts i en katalog för att skapa en överblick av motivvalen. Därtill har information om väggtallrikarnas kontext undersökts via litteratur som behandlar företagens produktionshistoria eller verk om 1900-talets designhistoria.

Arkitekturmotiven i väggtallrikarna granskas utgående från den funktion som avbildningen ges när den reproduceras i det specifika mediet. En vanlig infallsvinkel i arkitekturforskningen är att förstå byggnader som symboler för något som antingen byggherrar, arkitekter eller byggnadernas användare vill förmedla. Lawrence J. Vale har i sin undersökning av relationen mellan arkitektur, makt och nationella strävanden konstaterat att exempelvis regeringsbyggnader har som central funktion att på ett metaforiskt plan förmedla information om politiska värderingar. Det viktiga är inte att den enskilda medborgaren förstår invecklade arkitektoniska program, utan det symbolvärde byggnaden laddats med.[1] Vale visar att arkitektur ges en enande symbolisk innebörd i situationer där betydelsen av nationen omformas, exempelvis då ett område uppnår självständighet efter att ha utgjort en del av ett kolonialvälde.

Även i Finland har arkitektur spelat en viktig roll då nationen konstruerades. Under slutet av 1800-talet väcktes frågan om vad som kunde definieras som finländsk arkitektur och hur den skulle undersökas. Historiografiska studier av konsthistoria som ämne och av områden inom arkitekturforskningen visar tydliga kopplingar mellan skapandet av nationen och växlande uppfattningar om vad som kunde anses vara finländsk arkitektur.[2]

Begreppsfloran gällande dekorativa tallrikar som skall hängas på väggen är brokig. Här används väggtallrik som ett generellt samlingsnamn. Väggtallrikar kan utgående från motivvalet indelas i flera underkategorier. Minnestallrikar är dekorerade med motiv som anknyter till en speciell händelse, exempelvis stora utställningar, kungliga familjenyheter eller världshändelser och är i regel försedda med ett årtal och inskription. Årstallrikar produceras i längre serier och är riktade till samlare. Vanligen tillverkas en tallrik om året och motiven skall tillsammans bilda en större helhet. Tallrikarna är försedda med ett årtal och motiven kan utgöra exempelvis scener ur Kalevala, finländska blommor eller presidenter. Jultallrikar är årstallrikar vilkas motiv är knutna till julen. Samlartallrikar är ytterligare en benämning som avser en dekorativ tallrik, antingen en väggtallrik eller en tallrik som ingår i en bordsservis, som produceras enkom för att samlas på.

Tidigare forskning

Väggtallrikar och deras motiv har sällan undersökts i en vetenskaplig kontext. Vanligen har de ingått som en del i en större undersökt helhet, som samlande av porslin eller psykologiska mekanismer bakom samlande. Historiografiska undersökningar av fenomenet saknas mer eller mindre helt. Den enda finländska företagshistorik som lyfter fram Arabias massproducerade väggtallrikar är Arabia av Marjut Kumela från 1987.[3] Ett urval av Rörstrands väggtallrikar presenteras i Rörstrands serviser, dekorer och modeller under 280 år av Bengt Nyström och Peter Stenberg från 2014.[4] Tallrikarna nämns inte i själva texten, men finns listade i katalogen. Den tidigare litteraturen som behandlar väggtallrikar tillverkade i Skandinavien har främst skrivits på 1970-talet. I En Københavnsk porcelænsfabriks historie från 1978 nämner Erik Lassen Bing & Grøndahls jultallrikar och bakgrunden till deras tillkomst. Per-Olle Jönsson gav i början av 1970-talet ut en serie småtryck om samlartallrikar. För denna undersökning har främst Samlartallrikar 1. Svenska årstallrikar m.fl. från 1973 varit till nytta. I övrigt är väggtallrikarna osynliga i designlitteraturen. I regel nämns väggtallrikarna inte i publikationer som mer allmänt behandlar skandinavisk eller finländsk design.[5]

Den amerikanska och engelska forskningen kring samlartallrikar behandlar dem främst i samband med undersökningar av samlandets mekanismer. Russel W. Belk har inkorporerat samlartallrikar på den amerikanska marknaden i sin undersökning i Collecting in a consumer society från 2001. Här granskas kritiskt framför allt företaget Bradford Exchange och dess produktion av samlarföremål och -tallrikar i begränsad upplaga. För att hitta ytterligare en källa i vilken samlartallrikar undersökts får man gå till Cathleen Flanagans artikel ”The time of the plate” i Journal of Popular Culture från 1973. Kortare och populärt hållna texter om fenomenet finns exempelvis i Keräilyn maailma från 1998, där Hannele Nyman skrivit om julen i Arabias produktion. En tjugo år äldre artikel av Holly Miller, ”Collectors Bullish on Plates” i The Saturday Evening Post år 1982 beskriver intresset för Bradford Exchanges samlartallrikar under tidigt 1980-tal.

Artikeln inleds med en sammanfattning av väggtallrikarnas historia och utveckling med fokus på Finland, samt hur de kan förstås som medium. Därefter beskrivs hur arkitektur kan förstås som en nationell symbol och tre större trender inom den finländska arkitekturen under 1900-talet. Som kontext för väggtallrikarnas motiv ges en allmän översikt över hur arkitektur använts i porslinsdekor. Därefter analyseras motivvalen utgående från hur de kan kopplas till de inledande frågeställningarna.

Väggtallrikar som samlarföremål

Väggtallrikens ursprung hittas i 1800-talets Europa och industrialismen. Under seklets andra hälft hade levnadsstandarden stigit till en sådan nivå, att allt fler hade pengar över efter att de dagliga behoven var täckta. Medelklassen kunde intressera sig för samlande som hobby och ungefär samtidigt inleddes den industriella tillverkningen av samlarföremål.[6] Samtidigt blev samlandet ett led i skapandet av symboliska värden förknippade med borgerskapets nya position i samhället.[7]

Den tidigaste produktionen av samlartallrikar inleddes i England under 1800-talet då man tillverkade minnestallrikar för att uppmärksamma särskilda politiska eller samhälleliga händelser. Därtill producerade de stora porslinsfabrikerna väggtallrikar som var avsedda att betraktas som konstföremål. Danska Bing & Grøndahls jultallrik från julen 1895 med dekoren av F. A. Hallin räknas som den första riktiga samlartallriken. Harald Bing skall ha varit bekant med det Köpenhamnska borgerskapets tradition att till jul ge tjänstefolket en tallrik eller skål fylld med konfekt eller frukt. Tallriken var vanligen av trä eller metall, kallades jultallrik och kunde sedan hängas som dekoration på väggen i tjänstefolkets rum. Jultallrikarna i porslin gjordes i en begränsad upplaga och fick ett nytt motiv varje år.[8]

Andra fabriker både i Norden och i det övriga Europa tog snabbt efter. Rörstrand hade redan i slutet av 1700-talet tillverkat tallrikar med konstnärligt utformade motiv, som antingen avsågs som frukttallrikar eller som konstföremål. De fat som försetts med hål för upphängning är vanligen daterade till 1800-talets andra hälft.[9]  Rörstrands äldsta jultallrikar är odaterade, men har massastämplar som indikerar tillverkning mellan 1896 och 1906. Den äldsta daterade jultallriken är från 1904. I samband med att Rörstrand år 1925 flyttade tillverkningen till Göteborg slutade man producera jultallrikar.[10] Väggtallrikar blev populära på nytt under slutet av 1960-talet. År 1973 konstaterade Per-Ole Jönsson att den samtida svenska ”tallriksruschen” redan pågått ett tag. Han ansåg att det var Rörstrands nysatsning på jultallriksserier med start 1968 som var startskottet för det stora intresset för tallrikssamlande.[11] Följande år hade en konkurrerande produktion i liten skala börjat vid Hackefors.[12] Därefter exploderade utbudet av samlartallrikar från de svenska tillverkarna. Mellan åren 1971 och 1973 lanserade ett flertal av de svenska porslinsfabrikerna kontinuerligt nya samlarserier med motiv som morsdags- eller farsdagstallrikar, gratulationstallrikar och årets stad, utöver de klassiska års-, och jultallrikarna.[13]

Finländska Arabia inledde tillverkningen av jultallrikar på 1950-talet.[14] Före det hade fabrikens produktion av prydnadsföremål främst utgjorts av figuriner eller vaser.[15] År 1943 hade Arabia startat en specialavdelning för handmålade present- och prydnadsföremål eftersom det fanns en beställning på billigare konstindustriföremål riktade till en bred publik.[16] Under 1960-talet blev väggplattorna med stiliserade växtornament eller abstrakta, geometriska motiv populära inredningsföremål. Under 1970-talet ökade efterfrågan på presentartiklar och souvenirer ytterligare, samtidigt ökade konkurrensen med importerade varor. År 1976 introducerades därför idén om att ta upp tillverkning av samlartallrikar i begränsad upplaga. Årstallrikarna med Kalevala-motiv är de mest kända, den första tillverkades år 1976. Jultallrikar i större serier tillverkades från 1978. Därtill skapades i början av 1980-talet ett flertal serier av exempelvis äggkoppar, mors kopp, konsttallrikar, tallrikar med motiv som Finlands presidenter, seglande handelsfartyg eller jultomtar. Miniatyrtallrikarna i serien Botanica och Finlands landskapsblommor räknades till presentartiklar.[17]

Intresset för väggtallrikar och samlarserviser fortsatte in på 1990-talet, men mattades av vartefter inredningsidealen blev mer sparsmakade. Samtidigt övergick intresset för porslinssamling till andrahandsmarknaden. Efterkrigstidens design upplevde dessutom en renässans under 1990-talet, vilket innebar att vintage – gamla porslin- och glasföremål – blev populära i stället för nya produkter. Nyproducerade samlarföremål som i dag väcker stort intresse är mumin-muggarna, vilka följer beprövade mönster med begränsade upplagor, utgivna vid speciella tillfällen eller årligen.

Väggtallriken som samlarobjekt och medium

Väggtallriken som medium är tätt kopplad till dess funktion som samlarföremål. I sin samtid verkar väggtallrikarna ha tillmätts en närmast obefintlig konstnärlig betydelse. De klassificerades som massproducerade presentartiklar och avvisades av seriösa kritiker som kitsch. Framför allt har kritiken gällt de stora multinationella företag som utlovade att deras produkter skulle stiga i värde, trots att det i verkligheten sällan skedde. Ett bra exempel på synen på samlarföremålen och deras producenter hittar man i Russel W. Belks sammanfattning av firmornas marknadsföring under tidigt 1990-tal:

”As the advertisements suggest and as Roberts (1990) also reports, these mass-produced pieces are typically tiny miniatures, lovingly crafted by famous artisans in time-honored ways that reek of authenticity and promise to lend any would-be collector’s home a touch of enviable class. They are produced in limited editions of perhaps 25 000 pieces and the reader will become a serious connoisseur by simply completing a reservation application.”[18]

De flesta texterna om porslinssamling handlar i stället om porslin som getts hög status, exempelvis föremål från Meissen, Sèvres, de ryska porslinsmanufakturerna eller unika föremål designade av skandinaviska mästare. Samlande av väggtallrikar och vardagsföremål presenteras främst som exempel i mer psykologiskt inriktade undersökningar av samlandet som fenomen eller i praktiskt betonade kataloger för hobbysamlare.[19] I dessa sammanhang tolkas samlandet ofta som ett sätt att skapa betydelse. Det finns ett stort antal undersökningar som behandlar psykologiska aspekter av samlandet, men i denna studie ligger fokus på symbolvärdet och den identitetsskapande funktion som en samling kan anses ha. Russel W Belk anser att samlingen uppstår genom att man sammanför olika objekt till en ny helhet som kan fylla olika funktioner:

”[…] collecting is an act of production as well as consumption. Collectors create, combine, classify and curate the objects they acquire in such a way that a new product, the collection, emerges. In the process they also produce meanings. More precisely, they participate in the process of socially reconstructing shared meanings for the objects they collect.”[20]

Samlingen ges därmed ett symbolvärde utöver det som de enskilda delarna representerar. I sin samtid, det efterkrigstida samhället, representerade väggtallrikarna också det nya välståndet. Minna Sarantola-Weiss har konstaterat att efterfrågan på konsumtionsföremål och inredning ökade explosionsartat under det sena 1960-talet. Samtidigt ser man ett samband med den våg av urbanisering, övergång till lönearbete och flytt till tätorter som skedde vid samma tid. Vartefter den finländska urbana medelklassen växte behövde man också hitta ett konsumtionsmönster och en estetik som passade den egna gruppens värderingar. Sarantola-Weiss såg soffgruppen som en representant för det familjecentrerade umgänget kring TV-apparaten, medan väggtallrikarna också kan förstås som ett sätt att visa upp ägarens smak, bildning eller välstånd. Hemmet blev en plats där invånaren skapade och förstärkte sin egen identitet i en fortgående växelverkan med inventarierna.[21]

Här utgör väggtallrikar med motiv som anknyter till det nationella en produkt som de flesta potentiella kunder kunde tänkas eftertrakta. Den period under efterkrigstiden som vanligen lyfts fram i den finländska designens historia gavs både i sin samtid och bland nutida samlare en nationell betydelse. Designen var ett sätt för Finland att nå ut till den västerländska marknaden i en i övrigt strikt kontrollerad och politiskt osäker period. De föremål som kända designers producerade fick representera de nya finländska idealen.[22] Den nationellt samlande symboliken hos designföremålen är något som ofta dyker upp i texter om och för samlare. Exempelvis Helena Leppänen konstaterar att porslinet och dess dekor numera främst tolkas som ett stöd för den nationella gemenskapen och identiteten.[23] I det här sammanhanget är det förståeligt att finländska väggtallrikar med någon form av nationellt motiv blev populära uttryck för det finländska. Samtidigt utgjorde den växande turismen och behovet av reseminnen en tacksam marknad för den här typen av föremål. Produkter som uppfattades som ”typiskt finländska” eller med motiv av platser man besökte blev en viktig del i turismekonomin. Exempelvis i Arabias tidning Keramiikka ja lasi, riktad till handeln, presenterades under 1950-talet föremål som var avsedda för souvenirhandeln.[24]

Arkitektur och monument som identitetsskapare

Den symboliska användningen av arkitektur kan förstås ur ett flertal olika perspektiv. Lawrence J. Vale utgår från att byggnader med politisk betydelse kan fungera antingen på ett konkret eller ett symboliskt plan. Rent bokstavligt kan de vara försedda med inskrifter om byggnadens namn eller vad de skall påminna betraktaren om, medan den symboliska funktionen uppstår genom denotation. Vale argumenterar för att den politiska manipulationen av det offentliga rummet är avsedd att stöda rådande maktstrukturer. Det finns ofta en tydlig koppling mellan hur nya byggnader utformas eller hur gamla tolkas i det rådande politiska klimatet.[25] Speciellt i det senare fallet kan en byggnad kodas om och bli en symbol för något som den ursprungligen inte varit associerad med. Här kan värderingar som förknippas med en byggnads historia bli något som tas upp som en symbolisk egenskap i ett senare skede. Då blir också urvalet relevant då det kan beskriva vilka byggnader som varit tillräckligt betydelsefulla för att avbildas.

Under årens lopp har uppfattningen om vad som varit relevant arkitektur i den finländska kontexten varierat. Det är möjligt att identifiera tre större spår som intresserat inom den arkitekturhistoriska forskningen under 1900-talet. I samband med att konsthistoria blev ett eget universitetsämne under 1800-talets slut fick intresset för den finländska arkitekturen och dess historia fart. Ett problem som den tidiga forskningen brottades med var huruvida man kunde påstå att det i Finland fanns något som uppfyllde den internationella definitionen av arkitektur. I det här sammanhanget blev de medeltida slotten föremål för forskningsintresse och debatt. Vid sekelskiftet pågick ett aktivt arbete med att inkludera slotten i de nationella narrativen. Eftersom slotten var de största och äldsta bevarade byggnadsmonumenten uppfattades de ofta som representanter för lokal och nationell historia. Samtidigt sågs de som symboler för tiden under svenskt styre och blev därigenom problematiska i den nationella historieskrivningen. [26]

Inom konsthistorien skedde ett tydligt paradigmskifte vid tiden efter andra världskriget. I samband med att Lars Pettersson tilldelades professuren i konsthistoria vid Helsingfors universitet fördes den finländska arkitekturforskningen in på en ny och mer inkluderande väg, speciellt i relation till den regionala byggnadstraditionen. Samtidigt innebar efterkrigstiden en period då finländsk design och arkitektur fick stor uppmärksamhet internationellt. Det modernistiska formspråket fungerade som en kulturell bro till västvärlden och fick samtidigt symbolisera det finländska både inom hemlandet och internationellt.[27] Inom arkitekturen utgjorde modernismen en symbol för det nya, moderna samhälle som byggdes upp. Skapandet av en välfärdsstat krävde en ny och rationell arkitektur som skulle bidra till att utjämna skillnaderna i samhället. Den samtida arkitekturutvecklingen kommenterades främst i branschtidskriften Arkkitehti, men påverkade exempelvis inte ämnesvalet i finländska konstvetenskapliga avhandlingar i arkitekturhistoria.[28]

Under 1970-talet skedde en ny förändring i synen på arkitekturen. Genom den postmoderna betoningen av mångfald och historicism i kombination med ett generellt intresse för folkliga kulturyttringar och motstånd mot elitism minskade intresset för de modernistiska byggnadsverken. Den enskilda människans boende, traditionella byggnadstyper och bevarande av äldre kulturmiljöer fick istället en framträdande roll i arkitekturdebatten. Speciellt bevarandefrågor engagerade vanliga finländare och på många orter uppstod folkrörelser kring rivningshotade stadsdelar eller välkända byggnader. I många fall gjordes byggnaderna till symboler för kampen om rätten att påverka sin levnadsmiljö.[29] I en vidare mening kan man förstå de byggnadstyper som blev centrala i debatterna som en typ av monument över politiska strävanden eller folkrörelser. Eftersom monumentens centrala funktion var att etablera eller legitimera maktrelationer, sprida idéer eller symbolisera grupptillhörighet blir det samtidigt relevant att undersöka vilka dessa byggnader var och vad de kunde tänkas representera.[30]

Arkitektur som motiv

Byggnader i Arabias porslin kan förstås som arkitektur med relevans i sin samtid. Att arkitektur kunde användas som motiv lärde man sig i Europa genom det kinesiska porslin som importerades via handeln med Asien. I Rörstrands produktion hittar man mytologiska eller historiska motiv, alternativt avbildningar av kinesiska förlagor i fajanserna på 1730- och 1740-talen.[31] Servisgods med arkitektur som motiv slog igenom på 1830- och 1840-talet, exempelvis med serien som folkligt kallats Svart Sverige. Motiven bestod av avbildningar av svenska slott och landskapsvyer, bland annat ur Ulrik Thersners Fordna och närvarande Sverige.[32] Motivvalet inspirerades av tidens intresse för romantiken och det engelska servisporslinets rika landskapsmotiv.[33]

Bild 1. Svartvit tallrik från Rörstrand som exempel på 1800-talets tallrikar med arkitekturmotiv. Motivet kallas ”Vyer” (Nyström och Stenberg 2014, 271) och gjordes i svart eller blått tryck med målade ränder, ca 1826 till 1850-tal. Foto: Mia Åkerfelt.

 

Arabia började avbilda arkitektur i sina serviser under 1880- och 1890-talet. Från 1882 känner man till dekoren Helsingfors, året därpå lanserades Åbo. Serviser med finländska stads- eller landskapsmotiv tillverkades även en bit in på 1900-talet, bland annat Hangö, Borgå, Brahestad, Gamlakarleby, Tavastehus och Saimen. Därtill avbildades ett flertal olika städer på kaffekoppar. I priskuranterna nämns motivet Finska slott med början år 1893. Efter att Thure Öberg anställts vid Arabia år 1896 upptogs även bordsporslin med handmålade finländska landskapsmotiv.[34] Vikten av att ge produkterna en relevans för den inhemska marknaden kan ses i försök att namnge serier efter finländska företeelser eller orter. Exempelvis dekoren Sysmä som producerades mellan år 1912 och 1939 kunde med sitt finländskt klingande namn antyda att motivet bestod av vyer från orten i fråga. Det var ändå bara namnet som hade en lokal koppling, motivet bestod av landskapsvyer med slott och bergstoppar som hade föga att göra med Sysmäs natur eller byggnadskultur. Under 1920- och 1930-talen återupptogs produktionen av bordsporslin med de finländska slotten som motiv då Thure Öberg producerade dekor för tallrikar med slotten i Åbo och Viborg, Olofsborgs slott och Raseborgs slottsruiner som motiv. Slottsmotiven användes även i kombination med avbildningar av folklig byggnadskonst eller landskap i serien Monrepos vid samma tid. Hänvisningar till den folkliga byggnadskonsten förekom vid tiden i dekoren Mökki. Mellankrigstidens intresse för orienten utmynnade även i servisdekorer som Orient i vilken en för mellanösternregionen stereotyp byggnad med kupoltak, flankerad av två cederträd under halvmånens sken utgör motivet.

Bild 2. Exempel på Arabias bordsporslin med arkitekturmotiv från tidigt 1900-tal, till vänster motivet ”Ryss” som förekom hos både Rörstrand och Arabia, till höger en tallrik med motivet ”Olofsborg” ur serien Finska slott. Foto: Mia Åkerfelt.

 

Arkitekturen försvann nästan helt ur Arabias dekorer för bordsporslin efter andra världskriget. I stället dök den upp i väggtallrikarna. Där var olika slags byggnader ett vanligt återkommande motiv. De enskilda byggnaderna fick ofta representera en hel stad i en tallrik försedd med stadens namn. Oftast var det stadshuset eller den viktigaste kyrkan som valdes till symbol för staden.

Sammanställningar av Arabias väggtallrikar och deras motiv hittas främst i litteratur eller prislistor riktade till samlare. Information om motiven hittar man dels i priskuranter och kataloger i Arabias arkiv men också via nätbutiker som säljer vintage-keramik. En undersökning av fem stora nätbutikers utbud på väggtallrikar under vintern 2015-2016, samt genomgång av kataloger i Arabias arkiv visar att byggnader dyker upp i bakgrunden på väggtallrikarna under 1950-talet.[35] I Emilia-seriens väggtallrikar utgör gatuvyer en fond för det huvudsakliga motivet medan några av de jultallrikar som producerades med början 1954 har motiv som finländska bondgårdar, riksdagshuset eller Notsjö glasbruks huvudbyggnad.[36] Under 1960-talet blev det vanligare att olika organisationer eller företag beställde specialdesignade väggtallrikar. Dessa användes bland annat som företagsgåvor eller vid medelinsamling. En av de längre serierna som tillverkades under 1960-talet var Scoutstiftelsens årstallrikar med de finländska domkyrkorna som motiv, designade av Henrik Tikkanen. Därefter har olika lokala organisationer eller församlingar låtit tillverka väggtallrikar med hembygdens kyrka som motiv.

I de samlar- eller jultallrikar som producerades under slutet av 1970-talet och 1980-talet blev den folkliga byggnadskonsten ett viktigt inslag i motivvärlden. I samband med att Arabia lanserade Kalevala-årstallrikarna år 1976 inleddes en tydlig satsning på att tillverka ett brett utbud av väggtallrikar. I Kalevala-serien förekommer byggnader främst som bakgrund till de egentliga motiven vilka är kända händelser ur eposet. I den nya serie jultallrikar som började tillverkas 1978 och försågs med dekor av Raija Uosikkinen var motivet de olika finländska landskapen och för dem typisk, äldre byggnadstradition eller äldre stadsmiljöer. Exempelvis i tallriken från julen 1980 kan motivet härledas till Åland med Finströms kyrka i förgrunden, båthus och strandbodar samt dragande av vinternot i bakgrunden. De övriga landsbygdsmotiven innefattar vanligen en kyrka, för regionen typiska bondgårdar med tillhörande ekonomibyggnader, samt människor som är sysselsatta med olika vinteraktiviteter. Från och med 1984 utgörs motiven av stadsvyer, i vilka man kan känna igen kända byggnader från olika städer, trots att själva stadsbilden inte är verklighetstroget avbildad. Exempelvis i tallriken från 1988 ses Raumos rådhus i bakgrunden. År 1990 övertogs designen av jultallrikarna av Tove Slotte. Till och med 1998 var en central del i motivet olika typer av finländska egnahemshus från tidigt 1900-tal, alternativt bondgårdar, alla i vinterskrud.

De övriga väggtallrikarna med arkitekturmotiv som producerades under perioden var i huvudsak beställda av företag eller organisationer. Exempelvis användes olika företags huvudkontorsbyggnader som motiv i tallrikar som beställts i samband med jubileer, det samma gällde beställningar från olika församlingar. Arabia producerade också väggtallrikar med enskilda kända byggnader från olika finländska städer som motiv. Under 1980-talet gjordes en exklusiv samlarserie som återgick till motiven med de finländska medeltida slotten. Fem tallrikar återgav reproduktioner av Magnus von Wrights målningar av slotten i Åbo, Nyslott, Kastelholm, Tavastehus och Viborg ur Finland framställdt i teckningar från 1846. Under 1990-talet återgick Arabia till att producera keramiska väggplaketter, ofta i design av Heljä Liukko-Sundström. I sina verk använde hon ofta motiv som anknyter till röda stugor eller byggnadsdetaljer som spröjsade fönster. Plaketterna har exempelvis namn som Punainen tupa ja perunamaa (En röd stuga och ett potatisland).

I Arabias väggtallrikar är arkitektur en av de vanligaste motivgrupperna som använts. Tar man jultallrikarna från tiden mellan 1954 och 2003 som exempel har 25 stycken, alltså ungefär hälften, ett motiv som innefattar någon form av byggnad. Att arkitektur är ett vanligt motiv i den här typen av konstindustriföremål bekräftas när man jämför med olika internationella producenters utbud. För jämförelsens skull granskades också de minnestallrikar ur Rörstrands sortiment som finns avbildade i katalogen till Rörstrands serviser där 45 tallrikar är försedda med en ensam byggnad eller ett ensamt monument, medan nio har motiv som innefattar flera. I jultallrikarna är fördelningen mycket jämnare, tolv tallrikar har enskilda byggnader som motiv medan elva har flera. Här är det framför allt frågan om gatuvyer som utgör en fond för det egentliga motivet.[37] De första jultallrikarna som producerades efter uppehållet hade som motiv Nya Älvsborgs fästning (1965) och Nääs slott i Västergötland (1966).[38]

Bild 3. En tidig samlartallrik med motivet ”Åbo slott” från 1952. Foto: Mia Åkerfelt.

 

Avbildningar av arkitektur i finländskt porslin kan anses ha en tydlig koppling till samtida uppfattningar om arkitektur med nationell betydelse. Under tidigt 1900-tal var det framför allt de finländska slotten som avbildades i Arabias produktion, parallellt med realistiskt utförda stadsvyer. Efter 1950 blev abstrakta motiv eller växtmotiv vanligast i bordsporslinet medan arkitekturen flyttade till väggtallrikarna. De gamla slotten byttes ut mot lokala stadshus eller kyrkor, eller mot folklig byggnadskonst och regional byggnadskultur. Denna utveckling går hand i hand med hur uppfattningen om den finländska arkitekturen förändrats. Under tiden före och strax efter Finlands självständighet var sökandet efter den egna konsten och arkitekturen präglad av internationella definitioner av begreppen. Här passade de gamla borgarna från svenska tiden väl in, som representanter för kontinuitet och förvaltningstradition. Efter 1950 förändrades synen på vad som kunde räknas till arkitektur. Vartefter enklare byggnadsverk kunde undersökas ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv blev också yngre och mer modesta byggnader relevanta. Under decentraliseringens tidevarv på 1960- och 1970-talen blev det också viktigt att lyfta fram det lokala styret. Som exempel kan man hitta avbildningar av den egna ortens kyrka eller stadshus på jubileums- eller samlartallrikar. Uppfattningen om den regionala särarten i byggnadstradition och landskap fick allt större plats i väggtallrikarnas motivvärld under slutet av 1970-talet. Samlarserier med vyer och byggnader från olika landskap blev populära, liksom även rent romantiska vyer med idealisering av den röda stugan. Romantiseringen av landsbygden kan också ses som ett uttryck för hemlängtan hos de stora skaror finländare som vid tiden flyttade från landsbygden in till de större tätorterna.

Att göra byggnader till motiv på samlartallrikar bidrog till att skapa betydelse. I den egna samlingen kunde man hänga tallrikarna så att de passade in i inredningen och den egna smaken. Dessutom antydde motivet att man var en del av den uppfattning om hembygden, regionen eller nationen som representerades. Faten gjordes i begränsad upplaga, vilket bidrog till att skapa en känsla av exklusivitet. Det var bara en mindre skara som kunde ta del av budskapet, vilket ytterligare bidrog till att förstärka det. Väggtallrikens format gjorde den samtidigt tillgänglig för vem som helst. Tallrikarna var lätta att sprida och kom förpackade i en låda som var anpassad för att kunna postas. Samtidigt var väggtallriken i samtiden uppfattad som ett investeringsobjekt, något som kunde öka i värde för framtida generationer. Åtminstone var det så tallrikarna marknadsfördes.

Samlartallriken är ett barn av sin tid och utgör en symbol för det tidiga 1970-talets förändrade samhälle. Att använda arkitektur i väggtallrikarna kan förstås som en del i en lång tradition av nationalromantiska föreställningar. Motiven speglar samtidigt en förändring i uppfattningen om vad som var nationellt i arkitekturen. Både omkring år 1900 och efter andra världskriget var det meningsfullt att skapa artefakter som skulle påminna brukaren om grundvärderingar, traditioner och hemkänsla. Samlarna kunde genom den egna kurateringen bli en del av detta system och därmed bidra till att upprätthålla den representerade idén om ett sammanhang – både lokalt och som en del i en större nationell berättelse.

 

Författaren är post doc-forskare i konstvetenskap vid Åbo Akademi med inriktning på arkitekturhistoria. För tillfället arbetar hon med projektet ”Att bygga finlandssvenskhet – Bostadsföreningen för svenska Finlands idealhemsritningar 1938–1969”.



[1] Vale, Lawrence J, 2008. Architecture, Power and National Identity. London och New York: Routledge, 3-4.

[2] Se exempelvis The Shaping of art history in Finland. red. Renja Suominen-Kokkonen, Taidehistoriallisia tutkimuksia – konsthistoriska studier 36, Helsingfors: Taidehistorian seura, Föreningen för konsthistoria, 2007. Anna Ripattis artikel om Jac. Ahrenbergs studier av Åbo slott och Renja Suominen-Kokkonens artikel om den generationsväxling som skedde mellan Onni Okkonen och Lars Pettersson beskriver synen på vad som kunde inkluderas i den nationella arkitekturen vid olika tidpunkter.

[3] Kumela, Marjut, 1987. Arabia. Helsinki: Oy Wärtsliä AB Arabia

[4] Nyström, Bengt & Peter Stenberg, 2014. Rörstrands serviser. Dekorer och modeller under 280 år. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

[5] I den designlitteratur som utkommit under de senaste decennierna omnämns samlartallrikarna endast i korthet. I Arabia. Cheramics, Art, Industry. Red. Marianne Aav, Helsinki: Designmuseo, 2009 finns samlartallrikarna inte på bild. Trots att man presenterar konstnärer som Raija Uosikkinen och nämner att hon designat två av de största samlarserierna visas endast bilder på hennes servisgods. I Tunnista designklassikot, red. Kaarina Peltonen, Helsingfors, Werner Söderströms förlag 2009 nämns samlartallrikarna i en mening men finns inte på bild. Samlartallrikarna tillägnas ett stycke i Arabia av Marjut Kumela från 1987 och i specialpublikationer som Leppänen, Helena 2013, Keriäilijän aarteet, Rakastetut Arabian astiat koristelijana Esteri Tomula. Helsingfors: Wsoy 2013 finns Tomulas dekorer för samlartallrikar med blomstermotiv avbildade sist i boken. Samlarföremålen saknas i verk som exempelvis Kalha, Harri 2013. Muodon vuoksi. Lasin ja keramiikan klassikot. Helsingfors: WSOY. Forsström, Raija 2012. Arabian lumoava posliini, red. Elina Anttila, Helsingfors: Wsoy 2010. Arabian 9. Kerros. Taideosasto ja sen taiteilijat. Helsingfors: Kirjapaja. Keramikkonsten i Finland. Red. Åsa Hellman, översättning från finskan av Peter Mickwitz, Helsingfors: Söderströms 2006.

[6] Belk, Russell W, 2001. Collecting in a consumer society. The collecting cultures series. London: Routledge, 40-41.

[7] Pearce, Susan M, 1995. On collecting. An investigation into collecting in the European tradition. London: Routledge, 46, 55.

[8] Lassen, Erik, 1978. En Københavnsk porcelænsfabriks historie, Bing & Grøndahl 1853-1978. Köpenhamn, Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck, 21-22.

[9] Nyström och Stenberg 2014, se tabellerna med klassificering av dekorer och deras bruksändamål på sidorna 269-289.

[10] Nyström & Stenberg 2014, 305 och Jönsson, Per-Olle, 1973, Samlartallrikar. 1. Svenska årstallrikar m.fl. Växjö: SOB, 15.

[11] Jönsson 1973, 15 och 19. Ett flertal källor nämner att det var först 1968 som man återupptog produktionen, trots det finns det jultallrikar från Rörstrand som försetts med årtalen 1965 och 1966.

[12] Jönsson 1973, 31.

[13] I Jönsson 1973 noteras följande utveckling: År 1971 lanserades Rörstrands morsdags- och farsdagstallrikar samt tallrikar med motivet ”Årets stad”. Kosta och Orrefors gjorde årstallrikar och morsdagstallrikar i glas med början 1971. Gustavsberg presenterade sin första jultallrik och samlarserien ”Svenska måltider” 1971, året därpå började man tillverka gratulationstallrikar avsedda att sändas till jubilarer. År 1972 började Axel Eliasson AB producera jultallrikar. År 1973 kom serien ”Arter i fara”. Mindre tillverkare som StockBild tillverkade nyårstallrikar med början 1973. Därtill producerade flera utländska, främst tyska tillverkare, samlartallrikar för den skandinaviska marknaden med början samma år.

[14] Jultallrikar med motiv av konstnärer verksamma vid Arabias konstindustriavdelning producerades som fabriksledningens julgåvor under 1950- och 1960-talen. Anja Juurikkala designade tallrikarna för åren 1954 och 1956, Gunnar Akkola för 1955, Svea Granlund för 1960, 1961. Gunvor Olin-Grönqvist designade ett flertal tallrikar under 1960-talet. Kumela, Marjut 2009, Käyttötavaraa ja taidekeramiikkaa. I verket Tunnista designklassikot, red. Kaarina Peltonen, Helsingfors, Werner Söderströms förlag 2009, 83.

[15] Kumela 1987, 102.

[16] Kumela 1987, 103–117.

[17] Kumela 117–118 och Leppänen, Helena, 2013. Keräilijän aarteet. Rakastetut Arabian Astiat koristelijana Esteri Tomula. Helsinki: WSOY, 138-145.

[18] Belk 2001, 59-60.

[19] För presentation av samlandet av antikt och orientaliskt porslin, se exempelvis artiklar som Irvine, Chippy 2007. Popular Porcelain. I tidskriften Arts & Antiques vol 30, nummer 4, 55-58, Owens, Mitchell 2014. At Your Service. I tidskriften Architectural Digest volym 71, nummer 9, 112 eller Klein Albertson, Karla 2001. Old Paris Porcelain for the American Market. I tidskriften Early American Life vol 32, nummer 4, 10-18. För texter som behandlar samlande av vardagliga porslinsföremål, se Pearce 1995 och Belk 2001.

[20] Belk 2001, 55.

[21] Sarantola-Weiss, Minna, 2003. Sohvaryhmän läpimurto. Kulutuskulttuurin tulo suomalaisiin olohuoneisiin 1960- ja 1970-lukujen vaihteessa. Helsinki: Suomen Kirjallisuuden Seura, 22-25, 35-36.

[22] Kalha, Harri, 2003. ”Just One of Those Things” – The Design in Scandinavia Exhibition 1954-57. I verket Scandinavian design beyond the myth. Fifty years of design from the Nordic countries, red. Widar Halén & Kerstin Wickman, Stockholm: Arvinius Förlag/Form förlag, 68-69.

[23] Leppänen 2013, 15, se även sid 13 för konstaterandet ”Voidaan sanoa. Että Arabian astioihin liittyvä arjen estetiikka on sosiaalisesti rakentunutta ja myös kansallista identiteettiä rakentavaa.”

[24] Exempelvis i Keramiikka ja lasi nr 2, 1956, 10 konstateras att turisterna är speciellt intresserade av väggplattor med olika motiv. Souvenirer presenteras också i tidningen inför sommaren 1958.

[25] Vale 2008, 6-8.

[26] För mer ingående beskrivning av olika grupperingars syn på slottens roll i den finländska konsthistorien, se Ripatti, Anna 2007. The architect Jac. Ahrenberg and studies on Turku castle at the turn of the 20th century. I verket The shaping of art history in Finland. Taidehistoriallisia tutkimuksia 36, konsthistoriska studier 36, red. Suominen-Kokkonen, Renja, Taidehistorian Seura – föreningen för konsthistoria, Helsingfors, 55.

[27] Kalha 2003, 68-69.

[28] För en utförligare beskrivning av forskningsämnen inom den finländska konstvetenskapliga arkitekturforskningen, se Åkerfelt, Mia 2016, Architecture from the Swedish Era in Finnish Art Historical Dissertations – a case study. Konsthistorisk tidskrift/Journal of Art History, Vol. 85, Iss. 1, 2016.

[29] Exempelvis i Mariehamn gjordes byggmästaren Hilda Hongells arkitektur till en symbol för lokala bevarandevärden. Se Åkerfelt, Mia 2013. Badortsepoken personifierad – Byggmästaren Hilda Hongells arkitektur som bevarandenorm i Mariehamn 1983–2005. Identiteettejä – Identiteter. Renja Suominen-Kokkosen juhlakirja, Taidehistoriallisia tutkimuksia Konsthistoriska studier 45, Helsingfors: Föreningen för konsthistoria, 69–82.

[30] Berggren, Lars, 1991. Giordano Bruno på Campo dei Fiori. Ett monumentprojekt i Rom 1876-1889. Lund: Artifex, 21-23, 31.

[31] Nyström och Stenberg 2014, 12 och 46-47.

[32] Nyström och Stenberg 2014, 21.

[33] Nyström och Stenberg 2014, 20-21.

[34] Keräilijän käsikirja, Red. Raila Niemelä, Koko perheen harrastesarja, Kauppiaitten Kustannus Oy 1981, 90 och Kumela 1987, 25-32. Se även Arabia. Cheramics, Art, Industry. Red. Marianne Aav, Helsinki: Designmuseo, 2009, 104-105 för bilder på Öbergs förlagor till landskaps- och slottsdekoren.

[35] De nätbutiker som ingått i undersökningen är Laatutavara.fi, Astiataivas.fi, Wanhatkupit.fi, Astiaparatiisi.fi, Wanhatarabia-astiat.fi. Därtill har motiv hittats via större köp-och sälj-sidor som Tori.fi och Huuto.net.

[36] Gunnar Akkola har designat två jultallrikar med byggnader som motiv; år 1955 en bondgård i vinterskrud och Riksdagshuset 1958. År 1959 har jultallriken som motiv en vy över Helsingfors från södra kajen med presidentens slott och domkyrkan i fonden. 1965 Har Svea Granlund gjort en dekor med en gårdsgrupp i vinterskrud och norrsken, året därpå har jultallriken en större bondgård som motiv. År 1968 har Gunvor Olin-Grönqvist stått för dekoren, här avbildas Notsjö glasbruks huvudbyggnad med glasmagasinet i fonden.

[37] Totalt avbildas 64 minnestallrikar med motiv av monument eller arkitektur, men eftersom flera av bilderna beskriver samma modell men i olika färg har jag endast räknat själva motivet. Då blir det sammanlagt 45 motiv med enskilda monument och nio motiv med flera. Tolv av jultallrikarna har motiv med enskilda byggnader medan elva har motiv av stadsbilder, cityscapes eller flera byggnader. Se Nyström och Stenberg 2014, avsnitten Minnestallrikar 1880-2005 och Jultallrikar ca 1900-2005, 290-311.

[38] Jönsson 1973, 18 och 55. Dessutom producerade Rörstrand mellan 1971 och 1973 tallrikar med motiv från de städer som Expressen utsett till Årets stad i Sverige, 23 och 58.

 

 

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *

*

Voit käyttää näitä HTML-tageja ja attribuutteja: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>